Det var en tillfällighet som gjorde att vi valde att öppna den sista flaskan av mitt Hippievin 2018 idag. Att göra vin var egentligen en sorts eftergift, på ett sätt en anpassning till ens partners intressen och passioner. På ett annat vis ett kärleksbevis.

Och jag valde att tolka ”zero intervention” lite vidlyftigt - på det hela taget gjorde jag så lite som möjligt. Jag tyckte att den sedvanliga beskärningen var lite för hårdhänt, för mycket tukt, och valde istället att låta mina vinrader leva lite fritt. Hippievin helt enkelt. Inget trix, inget fixande och mycket små ambitioner.

När vi provade de första flaskorna var det inte särskilt gott. Inte dåligt, men inget att skriva hem om. Så Hippievinet blev en ständig källa till glädje i matlagningen. Det finns en särskild känsla av stolthet när man kan hälla i en hel flaska av sitt egna vin i grytan. Boeuf Bourguignon, Coq au vin och alla andra grytor fick ett kulinariskt lyft. Allteftersom tiden gick gick flaskorna åt.

En kväll stormar ett av de vuxna barnen förbi och behöver akut vin att ta med på fest. En flaska fick åka med, givetvis med förbehåll om dess karaktär och ursprung. Döm om min förvåning när återkopplingen några dagar senare är att vinet var gott och att några andra som smakat också tyckt så.

Caroline och jag öppnade en flaska, en av de sista, och upptäckte att tiden varit vinet nådigt. Det hade utvecklats från ett gott matlagningsvin till ett riktigt hyggligt vin. Utan prefix. Sedan dess har vi sparat den sista flaskan. Och idag, närmare två och halvt år efter skörd, korkade vi upp.

Detta råkade av en slump sammanfalla med presidentinstallationen i Washington. Av en slump. Lovar. Hur glad jag än är över att Trump äntligen är ute ur Vita huset är det inte skälet till att vi dricker Hippievinet 2018 ikväll. 2019 års skörd möglade bort på vinrankorna, 2020 års skörd blev bättre än 2018. Nu gäller det att ha tålamod och spara fler flaskor. Och våga ha lite större ambitioner med denna årgång. Särskilt med tanke på årgångsnamnet: ”Livet är en fest”.

Hur det smakade? Absolut fantastiskt.

58! Att vi ens kom dit. Och att livet innehåller ofantligt mer av allt.

Vill tacka för alla gratulationer! Fick perfekta presenter av barnen: teckningar, samtal och donationer till sådant som gör världen bättre. Caroline gav mig ett spännande vin från Armenien och en badtermometer. Kan inte hjälpa det, men badtermometern oroar mig lite. Den är också på alla vis en perfekt present. Caroline följer ofta med på mina morgondopp och vet att det alltid är någon som frågar efter vattentemperaturen. Till och med när det blåser storm i mars och jag står naken och torkar mig efter doppet kommer någon oblygt fram, oftast i komplett överlevnadsutrustning, och frågar.

Men. Badtermometer är, enligt mig, den ultimata åldersmarkören. En livslång relation till havet och salta bad har gett mig en fördomsfull uppfattning om vilka det är som tar med sig en badtermometer till havet. Pensionärer, badkrukor och posörer. Om man ändå tänker bada varje morgon oavsett temperatur fyller en mätning av temperaturen inget syfte. Samtidigt löser badtermometern ett dilemma, jag kan svara på en nästintill daglig fråga utan besvär. Vilket underlättar mitt liv. Men skapar ett nytt dilemma, har jag fått badtermometern för att göra livet lättare eller är det en kärvänlig pik? Eller både och?

Med kärlek,

Morris