Så, åter i Tbilisi!
Uppkopplad, glad och förväntansfull. Efter ett par timmars vila.

Caroline och jag provade ett annat angreppssätt, vi hade inget hotell bokat när vi kom fram fyra på morgonen. Istället åkte vi genom hotellet för efterföljande dygn dit och lämnade bagaget. Sedan strosade vi genom ett stillsamt Tbilisi ner till badhusen. Och så inledde vi vår vistelse med att skrubba bort resdammet.

Det var ljuvligt. Men jag måste erkänna, väl ute ur badet med samma känsla av renhet som alla Sidenvägen resenärer genom årtusenden känt efter sina badstopp, kändes det lite hårt att inse att klockan var 08:15. Klockan 13:00 var det incheckning.

Vi gick en bit. Tog tunnelbanan ett stopp. Tog en ”breakfeast complet” på SAS Radisson Blu:s lilla servering medan vi väntade på att klockan skulle bli 10:00. Tio öppnade Althaus, tehuset vi fann förra resan till Tbilisi.

På Althus drack Caroline Darjeeling och åt pannkakor. Jag drack Assam. Vi pratade kände oss ganska trötta. Efter två timmar strosade vi mot vårt hotell, Ilja’s Hotel. På vägen slank vi in på en utomhusrestaurang, Lolita. Bara ett par hundra meter från hotellet, kändes det som ett utmärkt ställe att ta ett glas medan vi väntade den sista halvtimmen innan checkin-tiden.

Jag beställde svart te och ett glas av den lokala brandyn. Caroline blev övertalad att dricka ”dagens drinkspecial”. Supertrendigt, utomhus med infravärme som de fick stänga eftersom temperaturen raskt steg över 20 grader, mitt i lövsprickningens Tbilisi. Vi drack mer, pratade om familjebegreppet och hade så trevligt att vi missade incheckningen med en timme. Trots att vi inte hade sovit på över 30 timmar.

Väl incheckade var valet enkelt. Vi sover en stund innan vi ger oss ut för middag. I Tbilisi. Igen. Tack och lov.

Jag försöker, än en gång, ta tag i mitt digitala leverne.

Det är en återkommande kamp, att finna balansen mellan att vara euforiskt försjunken i nätets alla vinklar och vrår samtidigt som man inte missar den analoga världens sensoriska paradis.

Det är lätt att förlora sig online. Och nätets profitörer blir allt skickligare på att förföra användarna. En förförelse med mål att alla ska bli passiva konsumenter istället för aktiva producenter. Eller åtminstone lydiga innehållsproducenter inom de ramar som profitörerna sätter upp.

Jag älskar nätet. Jag förundras dagligen över alla möjligheter som finns. Allt som blivit lättare, bättre, enklare och smidigare i det dagliga med hjälp av min mobil. Och i samma andetag kan jag förfäras över all den tid som jag och mina medmänniskor lägger på att studera den lilla skärmen.

Jag tror inte att det är fel på apparaterna. Jag tror däremot att jag, och många med mig, använder dem fel. Tyvärr har det offentliga samtalet kring mobilanvändning, skärmtid och liknade helt spårat ur - jag kan inte förstå hur man ställer extremer mot varandra i varje debatt. Så jag experimenterar med olika lösningar för att se om jag kan skapa en bättre balans som inbegriper alla de fördelar som nätet har utan att slukas in i den digitala letargin.

Jag tror att det är extra viktigt att:

producera, inte enbart konsumera

kontrollera kanalerna, inte kontrolleras av kanalen

publicera med omsorg, värdera det man säger

värdera dialogen med de som är intresserade mer än planlös räckvidd

använda enklast möjliga verktyg för varje given uppgift

Vi får se.

En resa i lönndom. Eller inte.

Efter en dag som på alla sätt måste betecknas som en ”logistisk mardröm” kan man summera mina känslor såhär: Jag är bäst när det är som svårast. Eller dummast. Och människor är ofantligt snälla.

Efter en fullständigt omvälvande och ytterst oplanerad förälskelse har jag plötsligt börjat säga ja till saker som hade verkat orimliga bara för några veckor sedan. Som att åka till Florens för att gå på sjuttioårskalas över en helg. Det verkar dessutom råda någon sorts missförstånd som omfattar den bisarra tanken på att jag ska laga middagsmaten.

I Toscana. Florens, närmare bestämt Pontassieve. Lite som om en av pojkarna eller flickorna i Vejbystrands IF P7/F7 skulle spela fotboll med Romas eller Inters A-lag. Obegripligt alltså.

För mat i Italien är en starkare religiös företeelse än katolicism. Det är inget man skojar om. Alls.

För femton år sedan lärde jag mig vägen till Italiens hjärta. Två frågor: Vad har du ätit? Vad ska du äta?

Dessa till synes enkla frågor öppnar upp alla italienare känslomässigt på vid gavel. Och leder oundvikligen till restaurangtips, förmaningar, middagsinbjudningar, vin och vänskap. Samt ”skjut in valfri grannby/region? Pffft – kan aldrig jämföras med vår bys/mammas skjut in valfri maträtt! Du måste prova vår så att du lär dig hur det SKA smaka…”

Dessa frågor har lett att jag tillsammans med byprästen som tolk druckit svalt vitt vin och snoppat vaxbönor tillsammans med 100-åriga damer i Cinque Terra inför kvällsvarden i en rent Bertoluccisk miljö eller munhuggits med berusade bikers om olivolja. Alltid som om det handlade om liv eller död. Och alltid inkluderande.

”Ja, du kanske tycker det, men du är en idiot – vår lokala X är bäst i världen. Vill du ha ett glas till?”

En del av de logistiska utmaningar jag kämpar med beror på mitt trasiga knä. Jag ska helt enkelt inte gå. För att kunna röra mig det allra nödvändigaste har jag fått ett exoskelett runt knäet. Som fungerar förvånansvärt bra. Jag är sjukskriven med helt nedsatt arbetsförmåga och har tillbringat den senaste veckan i någon sorts smärtfyllt vanvett där månader av slarv med mitt knä (har åkt till jobbet varje dag och jagar ifatt bussar och tåg) lett till det självklara – jag saknar brosk i knäet och ben nöter mot ben.

Jag ska aldrig klaga, det finns många varje dag som lär sig leva med avsevärt större smärtor. Låt oss enas om att jag fått en tillfällig inblick i hur ont många har. En insikt som inbjuder till ödmjukhet. Men jag ljuger om jag inte medger den oerhörda smällen för min manliga fåfänga när jag får be om hjälp att snurra runt med assistans. Jag har sprungit mer än fem officiella maraton och fyra riktiga ultramaraton. Att blir körd till gate svider. Hårt.

Hursomhelst, snälla människor hjälpte mig till Studio. Andra snälla människor hjälpte mig till tåget. Och sedan till en Sunfleetbil så att jag i vild panik kunde hämta en reservdel i Lomma till min snarkmaskin. Andra snälla människor hjälpte mig till Öresundståget. Och ur tåget. Och till security (som hade en fest med att klämma på mitt ben – första gången på mer än tusen flygningar som jag fastnar i security, finns en del metall i exoskelettet). Samt körd till gate.

Flyg till Milano Malpesa Terminal 1, snabb förflyttning till expressen till Milano Centrale, byta tåg, tåg till Florens och lokaltåget till Pontassieve. Omöjligt. Men kan gå om alla är snälla. Och på något märkligt sätt hjälper alla till. Systemkollaps my ass.

Iallafall inte på mina resor.

Kristallklart vatten. Sista versen. Alicante.

De som känner mig lite mer vet att jag har en grej för kristallklart vatten. Jag badar hellre i 4-gradigt kristallklart vatten än 25-gradigt med minsta anstrykning till grumlighet. I kväll är sista kvällen i Alicante, i morgon bitti flyger jag hem. Och när jag försöker sammanställa min resa mentalt, med alla upplevelser, känner jag att jag kanske underlåtit att beskriva alla mina bad i kristallklart vatten.

Det har varit ljuvliga bad. Många. I timmar.

Det är många saker jag, medvetet och omedvetet, inte tagit med i dessa resebrev. I mångt och mycket handlar det outsagda om mina egna brister och tvivel, till vissa delar handlar det om hänsyn till de jag träffat längs vägen.

Vet inte varför, för vissa borde jag te mig skrämmande ur hänsyn till storlek och volym, men jag tycks ändå alltid hamna brevid någon som vill berätta om sitt liv. Den här resan har jag blivit omfamnad av fler främlingar än någonsin tidigare. Innerligare.

Jag har träffat flera vinddrivna existenser som består av män i min ålder +/- 5 år som alla är slitna och märkta av en sorg som luktar brustna drömmar. De sitter fast i en rävsax där de framhäver Guldkustens fördelar samtidigt som de förbannar dess svårigheter. Och ensamheten. I samma andetag som de utropar att de spanska kvinnorna är mycket bättre än deras skandinaviska systrar. På ett sätt som inte framgår. Men det handlar om ensamhet. Förmodligen det som blir vår civilisations undergång. Alla dessa olyckliga ensamma människor. Det är lätt att hamna där, jag är för evigt tacksam att Ben kom och hängde några dagar i Italien och bröt upp det ensidiga perspektiv man lätt får när man umgås för mycket med sig själv.

För mig är det en balans. Jag behöver en flock och ett sammanhang. Samtidigt behöver jag att få gå åt sidan. En vän kallar mig för introvert med extrovert skolning. För min del blir gärna gnabbandet på Facebook ett substitut, en sorts mental masturbation. Eller exhibitionism. Eller bara garv.

I de tidiga sociala medierna, innan vi lärt oss fullt ut, flöt gränsen mellan det äkta nära sammanhanget mellan vänner i den fysiska verkligheten och de som man lärt känna ihop. För oss var det en sanning, inte ett slagord att vänner IRL/digitalt var lika mycket värda. Jag kommer aldrig att acceptera “att det var bättre förr”, men det var annorlunda. Lättare än idag.

Men klockan klämtar för denna semesterresa, jag har börjat läsa igenom jobbeposten, svara på mötesbokningarna och börjat tänka på allvar på hur hösten ska bli.

Tror att jag ska ta med mig lärdomar från fyra veckor på scooter i Europa. Acceleration äger. Man kan sikta på en lucka i stadstrafiken 20 meter fram och bara sätta den. Det finns alltid plats mellan filerna om man gasar. Man kan förklara allt med olika nyanser av axelryckningar och utsträcka händer. Eller åtminstone komma undan.

Ta lite risker helt enkelt.