Idag åkte jag ifrån mitt Malmö för en längre semesterresa. Är egentligen inte klar med allt som borde vara klart — men det fanns ingen annan råd än att ge sig iväg och ta med att-göra-listan.

De närmaste dagarna kommer jag kombinera resandet med att bocka av de sista retliga tingen som bara inte ville bli klara. I tid.

Men gör detta ändå med någon form av frid, förseningarna beror inte på mig eller mina brister, ej heller på mina kollegor eller de jag valt att anlita för de stora projekt jag arbetat med i sommar. Det finns faktorer som man inte råder över.

Väl iväg, på min lilla men charmerande Vespa, hann jag precis känna en frisk bris av förhoppning när jag körde över Öresundsbron. Sedan började det att regna. Mycket. Och det fortsatte. Ända fram till Rødby. Väl framme vid färjan sprack det plötsligt upp, solen brände till, och jag och de övriga mc-burna färjeresenärena kastade oss glatt in i den märkliga och okoreograferade dans som uppstår när man ska ta av sig flera lager genomvåta regnkläder.

Men vi log alla. Och väl på färjan klädde vi ut våra respektive motorcyklar med halsdukar, handskar, buffs och stövelöverdrag så att de skulle torka under överfarten. Cirka 15 minuter innan alla gick ner till sina fordon öppnade sig himlavalvet igen och dränkte alla upphängda plagg. Det var så eländigt att det bara var att skratta åt.

Väl framme i Puttgarden körde jag vidare mot Hamburg. Det stod flera centimeter vatten på vägbanan, men Vespan pinnar på friskt. Någonstans i närheten av Lübeck är min näsduk som jag bundit om ansiktet (kör med öppen hjälm i år) så vattenfylld att jag får aktivt dra igenom luft, och efter att par sådana andetag är det bara att ge upp och dra ner näsduken så att jag kan andas. Ösregn i 105 km/h smäller ganska bra mot oskyddad hud.

Väl söder om Lübeck börjar bensinen ta slut. Jag kör till slut av motorvägen (A1) eftersom jag inte våga chansa på att det kommer en servicestation och rullar några kilometer på ångorna in i en absolut typisk nordtysk by. Jag når precis fram till byns mack och fyller tanken.

När jag svängde av motorvägen slutade det att regna. Jag hade kört i regnsystemet hela vägen från Danmark, men den lilla sidoförflyttningen på cirka 4 kilometer tog mig ur regnsystemet och ut i ett landskap som njöt av sol och värme. När jag är på väg ut ur byn, för att fortsätta min färd stannar jag vid en korsning med väjningsplikt. Där svänger en enorm grön polisbil, en polisskåpbil, som på alla sätt och vis ser myndig ut. Förutom den lilla, lilla vita skylten med röd text där det står “Fahrschule”.

Men det mest märkliga var att både den unge gentleman som övningskörde och hans brutalt myndiga handledare stirrade på mig när de svängde. De såg ut som de mött döden. De stirrade båda i min riktning och missade nästan sin vänstersväng.

Jag reflekterade en mikrosekund, följde dem med blicken och körde därefter iväg och rullade i sakta mak mot A1. Det tog nästan tre minuter att komma på en möjlig förklaring. Som följer: Det är en solig dag i Tyskland. Ni är ute och övningskör, och det är så varmt att ni har rutorna nervevade på en mastodontpolisbil. Det är ganska njutsamt och både den som kör och den som instruerar har det ganska bra. Solen skiner och plötsligt passerar ni en fullständigt svartklädd man på en svart Vespa som uppenbart är dyblöt. Det droppar om honom. Han har svarta googles under en svart hjälm, med svarta regnkläder och svarta regnhandskar samt svarta regnstövelöverdrag. Han är blöt. Vespan är blöt. Det droppar om honom och fordonet. Och solen skiner.

Det stämmer helt enkelt inte. De ser antingen en galning eller en postmodern version av döden. Nyss uppstigen ur floden Styx. Döden på Vespa.

Eller något ditåt.