Vackert, vackert, vackert. Vackert, vackert, vackert. Vackert, vackert, vackert. Vackert, vackert och lite till. Mycket vackert. Massor av vackert. Hänförande vackert. Fast där vinner engelskan på walk-over. Hänförande vackert är “riktigt vackert”. Men det brukar översättas med “breathtakingly beautiful”. Och just den nyansen, så vackert att man tappar andan eller åtminstone andas in häftigt, är det jag vill använda för att beskriva min dag. Breathtakingly beautiful.

Jag steg upp kvart över sex och åt frukost på hotellet i Innsbruck. Frukostmatsalen låg på översta våningen och med en milsvid utsikt som ramades in med alptoppar i alla väderstreck. Det var klart, med vissa låga molnslöjor som bara hade till syfte att få bergen att se ännu vackrare ut när morgonsolen fick dem att avdunsta. Att se bergstopparna ovan molnen. Det var klar, ren och lite kall luft. Checkade ut, betalde löjligt mycket extra för tidig incheckning eftersom jag behövde använda rummet för arbete, och rullade iväg på Vespan.

Som en liten lek med mig själv har jag inte använt min telefon som GPS på denna resa. Det är absolut inte någon sorts ludditisk markering, ska absolut inte tolkas som om jag inte vill använda modern praktisk teknologi (Jag älskar GPS, särskilt med tanke på att det starkaste intrycket akademin någonsin gjort i mitt liv är kursen “Fysik för poeter” vilket innebär att jag faktiskt förstår hur GPS-teknologin använder det faktum att tiden går långsammare desto längre man är från Jorden). Jag memorerar kartan någotsådär inför varje dag och övar därmed min förmåga att minnas och min förmåga att förstå var jag befinner mig. Hittills har det gått bra.

Jag körde upp på en av motorvägsviadukterna och fick en bestämd känsla att jag kört fel. Efter någon kilometer förstärks känslan och jag bestämmer mig för att svänga av och tanka. Med en nästan osannolik tur dyker det upp en avfart, jag kör av — det finns en mack, jag tankar och frågar: “Brenner?”. Mackföreståndaren tittar på mig, tittar på Vespan, tittar på mig, garvar och pekar på en helt annan motorväg.

Redan första skylten har texten “Brenner” på sig. Väl uppe på motorvägen och igenom de första tunnlarna börjar skådespelet. Det är vackert. Hela tiden. Inte själva motorvägen, vars existensberättigande är kluvet — motorvägen är ett sår i landskapet — men utan den hade jag inte kunnat uppleva all denna skönhet som susar förbi.

Allt är perfekt. Det är som en Disneyversion av Alperna. Eller som om Märklin har fått stadsplanera hela regionen. Gulliga alpstugor längs frodiga gröna betesmarker med mystiska slott och omöjligt placerade kapell inramat av dramatiska bergstoppar. Och det är inte bara i Österrike, väl över på den italienska sidan är det lika hänförande. Någon timme in, i Dolomiterna, dyker skyltar upp som påpekar att detta är ett av Unesco utsett världsarv. No shit Sherlock, några av världens överflödigaste skyltar. Det är sagolikt vackert.

Jag önskar ibland att jag kunde låna ut mina ögon. Så att andra kunde se världen som jag ser den. Iallafall visuellt. För det finns så mycket skönhet. En effekt av min mycket märkliga uppfostran är att jag som barn fått se oändligt mycket konst och arkitektur. Vilket man kan tycka vad man vill om. Men det ger stöd för, hoppas jag, ett öppet sinne i betraktandet. Jag kan förundras ibland över att vissa människor jag kommit nära undrar om jag tycker de är vackra. Vilket är en fråga som ställer mig helt. För de äger alla en skönhet som är fullständigt uppenbar i mina ögon. Som alla skulle kunnat se om de såg med mina ögon.

I en vänstersväng i hög fart (Vespan verkade längta till Italien och fräste på i oanade hastigheter nerför Brennerpasset) såg jag ett liten alpkyrka på en utskjutande klippa. Även om jag är militant ateist är jag tvungen att erkänna att det var en vacker byggnad på en vackert “omöjlig” plats. Samtidigt med “mina ögon” är detta en sorglig historia, det har åtgått massor av mänsklig ansträngning, ohygglig ansträngning, för att bygga något som förmodligen använts för att sprida ett budskap om tukt och underkastelse.

På samma sätt kan alpslott längs vägen som visuellt är en sorts verklighetens Escher-bilder skådas: dels som människans seger över berget, dels som en historisk fyrbåk av feodalt förtryck.

Oavsett hur man väljer att se — resan från Innsbruck över Brennerpasset in i Dolomiterna och vidare ner mot Rimini är vacker. Hänförande vacker.

Och Italien doftar. I Österrike var luften klar och frisk, i Italien doftar det. Det doftar av odlingar av allt möjligt, det doftar gott och “italienskt”. Precis som Spanien doftar av apelsin- och citronlundar. Från bergen ända till havet.

En vän frågade mig hur jag står ut att köra så många timmar på motorcykel. Mitt svar blev att jag tänker. Och nynnar eller sjunger. Idag tänkte jag vidare på det ämnet. Alltså tänkandet, nynnandet finns det ingen hejd på.

Här kommer ett försök till att förklara. Det är lite osannolikt, men jag upplever en särskild frid, ett särskilt lugn när jag kör motorcykel. Vilket borde vara precis tvärt om, hittills har jag kört 886 km denna resa, mestadels i över 105 km/h. Stundtals med mindre än 90 cm mellan mig och metallräcken, bilar eller långtradare och där minsta kontakt ofelbart leder till ögonblicklig död eller åtminstone livslånga skador (delvis en effekt av att jag reser i “begränsad” skyddutsrustning på Vespan). Min överlevnadsinstinkt borde ha fått mig att genast lämna motorvägen och satt mig på tåget istället.

Men så är det inte. Tvärtom, jag känner mig fridfull och innehar en tankemässig klarhet. Varför? Kanske för att livet är stökigt. Och vissa av oss har mycket stök och strössel i våra liv. Jag kämpar dagligen med en obegripligt stark känsla av sorg, oavsett hur glad och klämkäck jag än kan verka. Ur allt detta uppstår något som jag skulle vilja kalla “livs-tinnitus”. Ett brus som upptar alldeles för stor plats i mitt, och förmodligen andras, liv. Så idag tänkte jag att man kan jämnställa riskerna och faran med mitt motorcykelkörande — en sysselsättning där man INTE får göra fel, för då DÖR man som pågår, i mitt fall, timme efter timme som ett omvänt brus. Precis som “noice-cancelling-hörlurar” fungerar, de tar det omgivande störande ljudet, skapar en ljudkurva som är exakt spegelvänd och skickar in den i örat och nollställer därigenom det störande ljudet. Med denna liknelse, genom att köra motorcykel skapar jag ett vitt brus som slår ut min livstinnitus så att jag kan tänka klart. Eller oftare, så att jag kan tänka mindre och tydligare. Som om ansträngningen att fokusera så hårt på att tolka alla variabler varje tiotusendels sekund så att jag kör säkert och stabilt är en sådan stor mental ansträngning att det döljer vardagens slitsamma brus.

Kanske.

Sedan är det ganska roligt i sig självt att bara vrida på ett gashandtag och fara genom det fysiska rummet. Utan en massa filosofiskt tjafs.

Hursomhelst, efter att jag tankade söder om Modena var det så varmt att jag tog av regnkläderna och körde i t-shirt hela vägen till Rimini. Blev osäker på vägen efter Bologna, men följde strömmen av motorcyklar från hela Europa som var på väg till MotoGP:et. Funkade.

Och under flera timmar nynnade jag på Blackbird. Sjöng den också. Falskt. Men det där med att se med mina ögon rimmar lite med “sunken eyes”.

Och “You were only waiting for the moment to be free.”