En märklig dag. Efter gårdagens äventyr (det blev ganska sent under rond 3) kändes det som det var dags för en vilodag. Jo, det kan låta märkligt, jag har ju redan “semester under semestern” just nu, men i ärlighetens namn — det händer spännande saker hela tiden.

Mitt i allt det mörka och sorgliga jag har i mitt huvud lever jag ett lyckligt lottat liv på många olika plan. Jag är oerhört tacksam och glad för alla de upplevelser och erfarenheter jag fått vara med om. Med risk att fullständigt cementera min töntstämpel är mina barn en ständig källa till glädje — och jag upplever att vår relation blir mer och mer intressant för varje dag som går. Som barn var de en stolthet, som vuxna har de blivit riktigt spännande människor. Även om de med jämna mellanrum agerar föräldraaktigt gentemot mig och himlar lite för ofta med ögonen åt mina bravader. De har dock förtjänat den rätten. För evigt.

Segade mig ner efter en sovmorgon till Vespan och körde bort till ett av mina morgonhak i västra sidan av stan. Café Cortado och en tostada med olja och tomat. Redan här är händelserna i Barcelona det alla våndas över.

Många av de jag träffat är invandrare från Latinamerika. De jobbar och kämpar för att bli spanska medborgare. Men det går inte att ta miste på att de tycker att det är obehagligt med att staten slår till med makt. Som om detta var något man lämna i Latinamerika och aldrig mer vill se. De utstrålar en lite avvaktande, sordinartad stämning när frågan kommer upp. Jag har hittills inte träffat en enda katalonier under min resa som är för självständighet.

Men nästan alla katalonier och spanjorer jag talat med är mer rädda för att den spanska staten gått över en gräns som inte borde passerats. Att man borde bara låtit omröstningen löpa. Inte skjuta med gummikulor. Att detta kanske leder till att några idioter eskalerar. Oro. Efter frukost sladdar jag ner till min favoritbar längs strandpromenaden. Där ägnar jag åt min absoluta favoritsysselsättning: Att titta på folk.

Men även här slår våldet från Barcelona igenom, ett spanskt par i min ålder vid bordet brevid streamar tv från kravallerna. De är “spansk-spanska”, något som tar en god stund att reda ut efter deras engelskkunskaper är i klass med mina spanskkunskaper. Det vill säga: Nada. Men de är oroliga. Deras dotter lever tillsammans med en skollärare som är katalan och de vet inte riktigt vad de ska göra. De senaste åren har det dessutom tillkommit drakonisk lagstiftning i Spanien som gör det brottsligt att filma demonstrationer, eller pågående polisingripanden.

Så mitt i min ljuvliga morgon, med milda moln som skyddar från solens strålar men håller temperaturen över 24 grader, vackra och vidunderliga människor att skåda och vanvettigt duktiga triathlondeltagare som springer förbi hörs de upprörda skriken från Barcelona. För ett ögonblick ser jag mig omkring och undrar: Gör jag rätt? Eller är jag en skamfull medlöpare som utnyttjar solen, värmen och gästfriheten aningslöst? Ännu en pamp som solar i fascismens anlete?

Jag försöker fråga paret om vad man borde göra, men de svarar med den axelryckning som jag nu sett mer än 200 varianter av (för att travestera myten om uttryck för snö). De går, och jag funderar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sitter kvar och funderar mycket på min morfar. Min morfar Tage Oskar Ludvig Friman, är den person som med minst ord påverkat mig mest i mitt liv. Det var min morfar som lärde mig att njuta av att sitta vid en uteservering, dricka något gott och titta på folk. Jag var fortfarande ett barn när vi gjorde det tillsammans de första gångerna. Hans liv är en saga för sig, från tolfte barnet i en fiskarfamilj i Limhamn till att bli försteskötare på Östra Sjukhuset i Malmö i hela sitt liv med undantag av att vara med på de vita bussarna och jobba för Röda Korset i Sinai.

Jag tror inte att han sagt tusen ord till mig under den tid vi hade tillsammans. Men han är ändå ett evigt föredöme och riktmärke i mitt liv. Det är en historia för en annan dag, men jag när hamnar i denna typ av funderingar — hur skulle Ludde ha agerat?

Och svaret var enkelt, han skulle ha suttit kvar, tänt en ny Pall Mall i sitt lite för långa silvermunstycke, beställt ett glas rödvin och tittat på folk. Så jag beställde en ny cerveza sin alcohol och tittade på folk.

Redan efter några minuter noterade jag att det fanns ganska många söndagsflanörer som håller varandra i handen. Jag började så sakteliga fotografera alla par som gick förbi som höll varandra i handen. Efter mer än 150 bilder började jag sköjna ett mönster, äldre par tycks vara mer ungdomliga, kärleksfulla och älskvärda än par i trettioårsåldern.

Jag tar inte bilder för att visa, jag tar bilder för att ha som anteckningar för att kunna minnas eller bearbeta. Och många bilder eller filmsnuttar visar även det som är fult och ledsamt. Som den unga kvinnan som trots sin underliggande skönhet inte kan dölja att hennes stötiga energi-ineffektiva gångstil är en del i hennes ortorexi, eller alla de män som likt mig själv inte lyckas dräpa det ångestätande matmonstret i vår buk.

Några av paren som passerar är absolut vackra. Det syns att de levt länge ihop, och det går inte att missta sig på att de har utvecklat flera grader av kärlek under åren som passerat. Det finns en ton, eller så är det jag som hittar på igen, att de har levt sig igenom besvikelser och stormar och ändå hittat någon form av harmoni i denna senare del av livet. Jag övertolkar säkert, men de små rörelserna av hänsyn och omsorg av den andre som uppvisas ger mig hopp.

Det kanske är bara det man ska sträva efter.

Små rörelser av hänsyn och omsorg.