Cinque Terre. Bra skit. Vi körde tidigt från La Spezia till Riomaggiore. Där slog havet och vinden till och skapade en dramatisk fond till kaffet. Det är fortfarande en av planetens märkligaste platser, trots de enorma horder av turister som förvirrat stapplar upp och ner för alla trappor.

För mig har Riomaggiore en särskild betydelse, här firade min familj vår (enligt mig) mest harmoniska semester någonsin. De där få men underbara tillfällena när man känner att barnen gillar en, att de trivs i tokerierna och allt bara funkar. Semester-flow. Idag var det roligt att få se allt igen, och känna hur tydligt man kan minnas saker om man får återuppleva den fysiska platsen.

Vi hängde ett tag, skrattade gott åt (men med kärlek) den ena turistflocken efter den andra och gick sedan tillbaka till Vespan för att köra till Manarola. Mindre folk, lika vackert och fortfarande lite för blåsigt. Kort besök, och därefter satsade vi på att köra till Monterosso al Mare.

Förutom att det var en otrolig upplevelse att svepa genom bergen på de snirkliga serpentinvägarna så var det som att rulla in i en film att komma fram i Monterosso. Allt var perfekt.

Sol, varmt, god lunch på stranden, salta bad, sova på stranden, lagom med folk och en mer aktiv semesterkänsla än våra tidigare baddagar. Här var det inte uppbrottsstämning inför hösten, här var det grandios badort på en toppendag. I slutet av dagen beslöt Ben att hänga kvar och ta tåget till La Spezia medan jag körde till Levanto för att säga hej då till mina minnen och tanka.

Jag nådde bensinstationen i Levanto på de absoluta ångorna och fick sedan kämpa en stund med en bensinpumpsautomat som fick flippen av mitt Visakort. Men det löste sig. Och det var inte ens ett bekymmer, det var en sådan dag att en sådan sak inte blir besvärlig, bara rolig. Väl tankat drog jag raskt upp genom bergen för att hoppa på autostradan tillbaka till La Spezia.

Efter ett tag dök det upp en Autogrill och jag tänkte att en kaffe skulle vara gott. Väl inne tar det 2 minuter att få en kopp, en minut att dricka den och en halv minut att tjoa “Arrivederci”. På dessa tre och halv minut har ett tjugotal stora adventure-motorcyklar parkerat utanför. Mest stora BMW GSA.

Det är män i min ålder. Det går inte att komma ifrån att att män i min ålder bildar flockar kring sina intressen. Men det är svårt att förstå hur snabbt de faller in i gemensamma mönster och beteenden. Och jag kan inte hjälpa hur nöjd jag känner mig när en av dem upptäcker att det står ett “S” på min nummerskylt. Och när han med tvivel i rösten frågar om jag kör omkring i Italien på en Vespa från Sverige. Ja, varit på MotoGP:t i Misano och är nu på väg till Aragon för nästa omgång, svarade jag medan jag sakta rullade ut. Jag känner deras förundrade blickar i ryggen.

Min barnsliga fåfänga över att inte bara vara en i mängden av medelålders män som frigör sig genom konsumtion av livstilsprodukter i 250 KSEK+ klassen är kanske lite krampaktig. Men den är en del av mig.

En viktig del.