Jag glömde berätta om att jag tidigare på förmiddagen hälsade på hos Harley Davidson Alicante, de snälla och skickliga människorna som tog hand om min XR1200 förra vintern. De hade öppet hus för att visa Harley Davidsons 2018-årsmodeller och lite allmänt party. Nico (verkstadschefen som jag haft stor hjälp och glädje av) hälsade glatt och berättade för de som stod runt omkring om att jag är den där galne svensken…

Det är kluvet. HD-grejen ger ett direkt sammanhang, en klick att hänga med. För mig som känner mig sammanhangslös hade det varit världens enklaste lösning. Gå all-in på HD-grejen. Jag är med i både Harley Owner Group (HOG) och Harley-Davidson Club Sweden (H-DCS). Och jag tycker verkligen om min HD.

Men, med få undantag, handlar det om medelålders män i min egen ålder och viktklass som köper en sorts påklistrad badass-stil. Ja, som sagt, det finns många som lever ut en äkta sorts frihetsönskan, men jag hävdar att för många är det ett lättköpt paket de tror ska göra dem lyckliga.

Jag tror att det är smart marketing som får många att tro att den frihet just en HD ger dem kommer att förbättra deras liv. Den friheten tror jag många skulle kunna uppleva på en knallert eller (hör och häpna) en Vespa. Vårt konsumtionssamhälle har nu gått så långt att till och med frihetstörst och rebellanda numera är nerkokade till varumärken som Harley-Davidson och Dr. Martens.

För de ser lite lustiga ut. I sina västar med sina ryggmärken. Och man kan se på deras motorcyklar att de sällan möter regn eller lera. På de som är igång och man kan se kilometerställningen bekräftas mina fördomar, dessa enorma motorer med över 1340 kubik och vridmoment att dra över alla världens berg och slätter används för att söndagsåka någon mil emellanåt.

De är helt enkelt lite för helylle. Lite tjänstemannalängtan till friheten och oansvarets vidder. Vara vildare än vad normen tillåter. Bara man är hemma i tid för att gå till jobbet nästa dag. Hemma i Sverige är det komplext. Det finns en mängd typer som lyckas ta frihetslängtan och förvränga det till någon sorts legitimering av sossehat vilket öppnar för ett fullständigt tokigt resonemang om att man ska gilla Sverigedemokraterna. Varje dag i mitt Facebookflöde är det någon som jag vet är en bra människa när det gäller som delar någon vidrig SD-propaganda.

SD lyckades kapa ett stort stöd genom att ljuga om att de är motorsportvänliga. För mig som kör, mycket och oftast själv, blir det allt jobbigare att hänga på HD-aktiviteter. Förr räckte det att man körde och höll käften. Nu ska man på något sätt acceptera att folk skränar skit. Ok, det sas en massa skit förr också — men det fanns en större spridning på skiten. Nog om min morgon.

Slut på gnället. Och det var absolut inte bättre förr, det var annorlunda.

Gick tillbaka till rummet och vilande några timmar. Och sedan ut i natten. Det är en förtvivlat bra stämning här. Sorlet är lika högt, några av de som jag såg i eftermiddags har bara flyttat några bord längs gatan och är i gasen precis som innan.

Det är tydligare så här sent på kvällen att det är ganska många tjejgäng som går ut tillsammans. Och de har roligt utan att blanda in killar i denna fas av natten. På det hela taget, de är snygga, smarta, utåtriktade och framåt. Oavsett ålder. En dam i den kategori som jag verkar äga (63+) blinkade nyss förföriskt med ena ögat. Det vill säga — jag talar inte om tonårstjejgäng utan om grupper på 4 till 6 jämnåriga kvinnor som hänger tillsammans. I alla åldrar.

Som om Sex and the City var en instruktionsfilm för den moderna spanska kvinnan. Och hur Samantha låter dubbad ska jag låta bli min godnattsaga.

Skämt åsido, jag har ofta fel. Och mina analyser av mänskligt beteende är kraftigt färgade av mina egna romantiska fantasier och förhoppningar. Men med det jag sett den senaste tiden så tror jag att patriakatets tid snart är över. Kvinnor inte bara kan själv, de får allt färre skäl att vilja umgås med män.

The reign of men is about to fall.