Lördag eftermiddag i Alicante. Det känns som om alla vackra kvinnor klätt upp sig till tänderna och just nu frekventerar stadens alla uteserveringar. Missförstå mig rätt, det hänger massor av snygga män också, men deras förberedelser verkar ha sträckt sig till att ta på sig en välstruken skjorta till jeansen.

Jag brukar vanligtvis skriva min dagliga reseberättelse sent på kvällen, men idag satte jag mig vid datorn för att följa händelserna i Göteborg. Och fastnade där. Därav denna underliga tid för att sammafatta dagen.

Under förmiddagen checkade jag ut från senaste dagarnas boende för att checka in hos Silvinia, som jag bott hos tidigare. Jag är lite hemligt förälskad i henne, vilket är både genant och komiskt. Särskilt med tanke på att vi konsekvent, varenda gång vi kommunicerar, lyckas missförstå varandra totalt. Bor här tills den 4 oktober då jag flyger hem.

Efter ömsesidiga artighetsbetygelser — fulla av förvirring — lyckades jag i alla fall få veta att hon hade klarat sitt medborgarskapsprov som hon skrev sist jag var här. För att få söka medborgarskap, om man kommer från Latinamerika, måste man klara ett spanskprov som omfattar bland annat spansk historia, samhällskunskap och själva språket spanska. Det verkar oerhört svårt och omfattande.

Med detta klart är det hennes förhoppning att hon kommer att få bli spansk medborgare inom 2–3 år. Måste komma ihåg att smita förbi Mercadon och köpa en “grattis-cava”. Från kafebordet där jag sitter vid ser jag den ena välfriserade, välsminkade och välklädda kvinnan efter den andra gå förbi. Och till serveringen kommer grupper som sammanstrålat på stan och nu ska hänga.

Ett stickspår: För tio sekunder sedan passerade en kvinna i 35-årsåldern med ledarhund. Hon må ha varit blind, men make-up och klädsel fick fick mig att haja till. Hon var oklanderligt chic och koordinerad, från en stillbild hade jag sagt att hon omöjligen kunde vara synskadad och att ledarhunden endast var rekvisita (Nej, det betyder inte att jag menar att synskadade inte kan vara väklädda och välsminkade, men det min erfarenhet är att de väljer stil som går att upprätthålla enkelt utan möjligheten att spegla sig). Endast i sammanhanget och samspelet mellan henne och hunden blev det tydligt att hon var synskadad och inte ett spektakel.

Alla pratar. Sorlet är extremt högt. Med många hjärtliga skratt. Det är säkert så här de flesta drägliga lördagar i Alicante här i teaterdistriktet, men eftersom mängden turister är nästan obefintlig så blir det en annan stämning. Lite festligare, måste jag erkänna.

Och fler minikjolar. Jag kanske romantiserar som vanligt, men jag upplever att tjejgängen är lite roligare, har vildare samtal och att de är lite säkrare på tillvaron just nu. Lite mer framåt. Lite Beyonce “girl power” eller motsvarande. De är under alla omständigheter inga passiva objekt som väntar på Prince Charming.

Den tiden är förbi. Lyckligtvis.