Efter gårdagens regndag i La Spezia planerade vi dagens rutt efter solen. Var fanns det solsäker sol för dagen? Prognosen för La Spezia var hoppfull under förmiddagen, men det skulle kanske komma in regn på eftermiddagen. Efter intensiva studier av väderkartorna verkade det solsäkrast runt 100 kilometer söderut längs med kusten från La Spezia. Så vi steg upp rimligt tidigt, packade iordning och for iväg från La Spezia.

Nu var vi två på Vespan, med bådas bagage och ett från gårdagen införskaffat paraply (modell större), och den pinnande på som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi hann precis köra upp på A15 för att nå E80 mot Rom när vi kom ikapp en enormt lång bilkö. Så det blev ett par kilometers vägrenskörning innan vi kom ändra fram till själva stoppet. En långtradare hade kört halvvägs ut för vägräcket och hölls up, när vi kom fram, av två stora lyftkranar. Vi fick vänta i några minuter innan polisen släppte igenom ett sjok fordon — de stängde helt med jämna mellanrum för att ge bärgningsoperationen arbetsro. Väl förbi rullade vi vidare i bra fart söderut och planerade att göra en liten avstickare vi Pisa för att äta frukost.

Runt Pisa var flera motorvägsavfarter stängda och vi körde lite på chans efter “Centro”-skyltarna. Men någonstans missade vi båda någon skyltning och efter en tjugo minuter var det uppenbart att vi var på väg till Rom eller Florens och inte längs havet. Vi stannade på första bästa mack efter vi upptäckt vår navigeringsfadäs och åt frukost.

Här passar det sig med ett litet inpass om att äta på mackar i Italien. Jag har tidigare nämnt att det finns saker som italienare inte riktigt bemästrar. Typ Goth-klädsel. Men mat längs vägen i Italien är en sådan kollektiv fuck-you till resten av världen att det är märkligt att inte någon stormakt har tappat humöret och utplånat landet.

Exempel: Vi har alltså lämnat autostradan och kör på en riksväg. På landet. Typ mellan Löddeköpinge och Landskrona. Det finns en mack, som även har några sittplatser och en bardisk. Det finns några mackor, benämning Panini med antingen mortadella eller prosciutto eller ost. Några varianter på andra fomer av bröd. Lite olika söta bullar och så vidare. Inget överdåd, utan det ger nästan ett lite utsorterat intryck.

Men det är en lögn. För om man sneglar till höger om den gigantiska espressomaskinen som prytt sin plats på vilken komplicerad hipsterkrog som helst i Stockholm så ser man att det finns ett kök med en matrona som verkligen äger sitt köksrike. De få mackorna som ligger framme är pinfärska och smakar utsökt. De har aldrig varit i närheten av gladpack eller någon annan platsbaserad förpackningsmateriel. Och det är en cappucchino som är värd att dö för. Och lastbilschafförerna som livligt tjoar och skriker till varandra smyger emellan en beställning till matronan som lyfter ut en foccia eller äggmacka i just det ögonblick de är på väg att gå.

Ben äter panini med mortadella och jag tar en panini med salame. Båda dricker vi cappucchino (Ja, med mjölk i kaffet till frukost. Inte sedan. Bastarder.). Medan vi äter frukost konstaterar Ben att jag är galen som kör så långt på Vespan. Eller på motorcykel överhuvudtaget. Ben anser att det hade varit för långt även med bil och försöker förklara fördelarna med moderna kommunikationer såsom flyg och tåg. Jag ignorerar samtalet fullständigt och vi glider in på hur framtiden kommer te sig för alla dessa fryntliga lastbilschafförer när självkörande fordon gör dem obsoleta. Vi måste förändras och skapa en värld som ger liv och mening åt alla utanför den identitet som arbetet ger, tycker jag. Hmm, tycker Ben, som googlar på stränder i närheten av Livorno.

Vi kör vidare mot Livorno och med hjälp av GPS kommer vi till ett område med vackra klippstränder. Efter några misslyckade försök att hitta vägar ner till stränderna så kör vi helt fräckt mot en förbjuden infartsskylt och kommer ner till en strand med restaurang, bar, toaletter, duschar och solstolar. Det står tre andra bilar och två andra vespor som tycks också ha trotsat skyltningen och kört ner. Det är tydligt att det är efter säsongen, det är bara lokalbor som hänger här. Vi blir vänligt bemötta, handlar dryck och går ner till solstolarna.

Jag känner igen hela attityden. Efter att ha bott nästan tjugo år på en badort, Vejbystrand, så vet man hur eftersäsongens milda vänlighet sprider sig gentemot de som kommer ändå. Vi hänger på stranden hela dagen, och inte förrän vid 17-tiden börjar vi fundera på var vi ska bo och äta middag.

Vi hänger lite olika. Jag har redan slappnat av fullständigt från jobbet och gått in i “hippie-mode”, Ben är fortfarande uppkopplad och engagerad i sitt arbete. Pratar med kunder och leverantörer. Samt försöker läsa sin bok.

Mina tankar handlar om den mycket gamle man jag betraktade i La Spezia på morgonen. Iklädd träningskläder gick han 20 små steg till vänster om sin port bort till gathörnet, vände och 40 små steg åt andra hållet, vände och gick tjugo små steg tillbaka till porten.

Han var minst 95, och kanske över 100 år. Vid första anblicken kunde man tro att han var förvirrad — men efter att ha betraktat de första tre rundorna så framstod det tydligt att han tränade. Om än ohyggligt sakta. Ibland stannade han upp, men det var endast för att hälsa på någon förbipasserande granne. Jag hann följa hans träningspass en lång stund medan jag surrade fast allt bagage på Vespan.

När jag ligger på solstolen, njuter av havet och solen, och visualiserar den äldre mannens träning och mitt packande så ser jag likheter i graden av frihet. Han vinner med varje steg i sin träning en känsla av frihet, att inte vara inlåst eller bunden till sin lägenhet. Jag känner att möjligheten jag har att resa någon annanstans bara för att följa vädret efter min egen vilja är en mästerlig frihet.

En lyx för oss båda, den äldre mannen och mig.