Vaknade utvilad och glad. Packade ihop mina tillhörigheter och checkade ut. Väl på hotellets kombinerade entré och terass inser jag att det regnar. Det är varmt och det regnar. Efter en stunds funderande packar jag upp regnstället ur min dry-bag och försöker slinka in i det så graciöst som möjligt. Det var länge sedan jag kunde ”slinka in” i klädesplagg och även om jag hade varit i toppform så finns det en naturlag om hur skor fastnar i regnställsbyxben för att skapa maximal obalans. Så graciöst blev det inte.

Väl påklädd med ett väderbeständigt ytterhölje lastar jag Vespan och rullar iväg. Regnet är varmt. Stora mjuka fina droppar av tempererat vatten faller från himmeln. Den långa långa gatan längs stranden är nästan folktom men full av fordon. Efter några snabba passager, med hjälp av mina nyvunna kunskaper i ”italian-vespa-charge-style” upptäcker jag att även om min Vespa har traction control så är de vita heldragna linjerna i gatan hala som fan. Får pratisk nytta av mina kunskaper från Varg-Olles sladdskola i augusti. Sänker tempot lite och stannar mittemot en lokalbuss.

De som följt mina bisarra inlägg på Facebook har vid ett flertal tillfällen fått sig till livs om hur mina kontaktlinser förändrat mitt liv. För dig som inte läst detta kan man kortfattat säga att jag är närsynt utan linser och glasögon vilket leder till att alla är vackra i min värld samt att jag har lite dålig koll på omgivningen — särskilt vad gäller nyanser i blick eller mimik. För att lösa detta har jag alltid nickat glatt och/eller hälsat på alla i min omgivning för att inte verka oartig. Sedan i sommar har jag skaffat linser. Med linserna i ser jag folk direkt i ögonen och lyckas numera mucka gräl eller attrahera vackra män i min egen ålder utan att egentligen ha detta som avsikt. Jag tittar alltså folk lite för länge direkt i ögonen. När jag har linser i.

När jag tittar upp i bussen ser jag varför gatorna i Rimini är tomma. Alla har pressat sig in i lokalbussarna för att undkomma regnet. Det ser ut som en karikatyr eller ett studentupptåg. En man i min egen ålder sitter pressad mot fönstret med vad som förmodligen är hans fru i knäet. Han har gnuggat bort imman på fönstret för att kunna se ut. Och han tittar drömmande på min Vespa, och efter några sekunder möts våra blickar. Jag skrattar, och han gör en ögonrörelse som tydligt uttrycker motsvarigheten till att slå ut med armarna, rycka på axlarna och säga: ”Va fan? Vad ska jag göra?”. Jag gapskrattar, slår ut med mina armar och signalerar: ”Jag förstår, bror — ditt lidande är mitt.”. Hans förstulna leende är obetalbart. Min yviga rörelse får flera busspassagerare att titta mot mig. Jag gapskrattar fortfarande, och med hela den reklamfilmsestetik frihet som brukar beskrivas vrider jag på gasen och drar iväg mot nya djärva mål. Med deras längtansfulla blickar som svallvågor från mina däck.

Regnet är fortfarande varmt och mjuk. Kör från Rimini till Misanobanan längs småvägarna. Och som det doftar. Varenda kåk har en köksträdgård, och regnet slår till och släpper lös dofter av basilika, rosmarin och andra kryddor. Nyplöjd jord med varmt regn ger en särskild doft, precis som solvarm asfalt.

Väl framme vid Misano är det, jämfört med Motorland Aragon ganska kaotiskt. Jag parkerar och går in lagom till Moto2. Det är knökfullt på Prata 1 och ohyggligt lerigt. Efter ett tag går jag bort till Prata 2 och får en hygglig plats tillsammans med några australiensare. Vi ägnar en stor del av tiden att häckla en stackars britt (som är kompis med australiensarna) för vädret. När väl MotoGP:et börjar fattar jag ett beslut. Det är för blött, för trångt och lite för segt att stanna kvar. Jag har varit där tillräcklig länge för att uppleva den unika stämning som finns på ett MotoGP, men känner ändå att det finns ett subliminalt budskap i hela tillställningen om att ”doktorn” saknas (Valentino Rossi, som bröt benet veckan innan). Min tanke är, jag kör nu — kommer iväg innan alla börja gå och köerna blir vanvettiga. Så jag lämnar mitt älskade MotoGP efter nio varv. Väl uppe på motorvägen på bara några minuter känns beslutet märkligt rätt. Att stanna i leran och regnet hade handlat mer om en princip än om upplevelsen.

Jag kör så fort jag kan mot Parma. Jag har en memorerad lista som jag nynnar till en Beach Boys-låt: ”Bologna, Modena, sväng vänster efter Parma.”. Det blidas köer och rena stillestånd hela tiden. Men likt mina italienska vänner susar jag mellan filerna och längs vägrenen och lyckas hålla bra fart trots att trafiken står stilla. I höjd med Parma öppnar sig skyarna helt och det står minst 4 cm vatten på motorvägen. Allt är blött, nästintill omöjligt att se och svårt att köra. I av och påfarter sänker jag hastigheten till krypfart, på rakorna har jag bättre fart än bilarna. Men det är inte kallt. Snarare svettigt även om jag bara har t-shirt och jeans under regnstället.

Till slut når jag motorvägsavfarten till nattens övernattning. Ett litet ”landsortslyxhotell/retreat-lantboende” en timme från min egentliga destination. Lyckas yra runt i tjugo minuter utan att hitta rätt. Att det sedan fanns stora flaggor och skyltar längs vägen hade jag helt missat. Jag var så fokuserad att läsa gatuskyltar att jag inte såg hotellets reklam.

Ställer Vespan utanför dörren och klafsar fram till receptionen. Säger ”Packer” medan jag droppar och skapar en pöl på golvet. Receptionisten tittar up, tittar på mig, ser Vespan utanför, tittar på mig, tittar på bokningen, tittar på mig, tittar på Vespan. Tittar ånyo på mig och frågar på engelska: ”Har du kört hit från Sverige på den där? I regnet?”. Jag svarar: ”Nej, jag kommer precis från Misano. Dit körde jag från Sverige. På Vespan.”.

Receptionisten gapskrattade.