Jag började denna resa med att uppenbara mig som döden för en ung och en äldre polis på den tyska landsbygden. Idag har jag mött min framtid. Och det var en bra upplevelse. Jag har många problem. Nästan alla är kopplade till mig själv. Omvärlden visar sig, nästan alltid, vara en positiv drivkraft. Jag vaknar varje morgon efter en natt god sömn, med snälla — om än ekivoka drömmar — till en kamp med mitt vakna jag om varför jag ska stiga upp och ta strid med ännu en dag.

Många morgnar hinner jag scanna igenom nyhetsflödet, e-posten och mina meddelanden innan jag reser mig ur sängen. Och vissa morgnar är det särskilt svårt att motivera sig. För att lösa detta bygger jag system. Att ta ett morgondopp på Scaniabadet varje morgon jag vaknar i Malmö är en del i en systematik som gör att jag övervinner alla de krafter i mig själv som gör att jag vill ge upp. När min fot och knä var hela kunde jag springa varje dag. Stabilitet. Ordning. En ordning som ger mig frihet att tänka. En frihet att tänka på stort och smått, att tänka fritt.

I Italien är det en morgonkaffe på lokal som är tricket. Allt kan vänta tills efter kaffet. Idag vaknade jag på ett osannolikt hotellkomplex utanför La Spezia. Hotellet var fullt av cykel-hipsters som alla betraktade mig som deras skyddsling. För att kompensera för att de inte hade lyckats styra upp mina inköp på den lokala affären, där jag lyckligt köpt ful-prosecco att blanda med min Aperol och vansinnigt goda tilltugg, fick jag inte beställa kaffet själv. Nähä, djävla mähän — jag har järnkoll på att beställa morgonkaffe och vet precis vad som gäller i Italien. Mjölk i kaffet på morgonen — aldrig efter, en man av min typ beställer cappuccino, caffé latte, latte macchiato. Eller i specialfall en caffè corretto. Inget annat. Allt annat är Starbucksvansinne.

Men de var övertygade om att jag inte skulle klara av det. Så vad jag än försökte kraxa fram så kom det kontraorder. Jag är är fruktansvärt tolerant, men män som ifrågasätter mina kaffebeställningar som är iklädda åtsittande Lycra, åtsittande till den mildra grad att man kan tolka deras religiösa kulturella härkomst, är avtändande. Och den här vadderade kudden i baken på cykelbyxorna — är inte det den mest tvetydiga utstyrseln någonsin? Jag har så tajta kläder som möjligt, men vill ändå ha en blöja på rumpan? Det finns säkert en fetisch för cykelkläder, men jag är inte road.

Jag fick iallafall mitt morgonkaffe, om än med förmaningar, och återgick till att läsa mina morgontvång och glädjeämnen. Funderade ett tag på att avbryta semestern för att hinna hem till Göteborg den 30:e, finns en demo där som verkligen skulle kunna behöva mig på mitt värsta humör. Men, i enlighet med min plan att det kommer ändå bli värre när det gäller att bekämpa nazismen i uniform (NMR) och kostym (SD) efter valet så beslutade jag att ladda batterierna med att fullfölja hela semestern.

Utcheckad och klar körde jag först in till La Spezia. Och sedan körde jag längs med kusten till Riomaggiore, Manarola, Monterosa, Varnazza och Levanto. Och eftersom Flamman tycker att jag blivit sappy tänker jag inte ens försöka berätta om hur vackert det var. Säger bara, vägplanerarnas ”death-by-view” ledde till 14 incidenter. Har utvecklat en helt ny teknik, för jag har hittat en systematik i deras ondska. De gillar vänstersvängar. Så jag blundar med vänsterögat varje gång jag kör över ett krön eller ur en tunnel. Varför vänstersvängar? Jo, man kör omedvetet åt det håll man tittar. Så om man ser något fantastiskt till vänster så kör man omedvetet åt vänster. In i den mötande vägbanan så att säga.

I en sällsynt p-ficka länga vägen, strax ovanför Manarola så möte jag en tysk motorcyklist om skällde på sin fru som åkte bakpå. Hon skrek ”Wunderbar!” för ofta. Till saken hör att det är extremt smala vägar, bråddjupt överallt och taskig beläggning på vägen. Plus en massa italienare som bor där och som är intill döden trötta på alla som chockkör på vyerna. De kör ”inspirerat”. Jag kan relatera till detta, i tjugo år bodde jag i en badort — Vejbystrand — och man lär sig hata baddjävlarna intensivt.

Till slut körde jag till Levanto. Levanto har en speciell plats i mitt hjärta, jag reste dit för många år sedan med min familj. Och vi hade en fantastisk upplevelse där. Och det var precis lika fantastiskt idag. Jag besökte de olika boendena som jag kände till och fick dessutom hjälp av den lokale Piaggiomeken att spänna fast min vindruta lite bättre. Jag hann även besöka ett hus som jag skapade en fiktiv romankaraktär åt, Nikolaj Illit Semionov, för länge sedan (Nikke Lindqvist överlevde dramat i utkastet.).

När jag sitter på Bar Nadia i Levanto och betraktar alla som surfar på de enorma vågorna finner jag en särskild glädje åt det möte som skedde några timmar innan. Jag stannade vid ett rödljus i La Spezia, på en sträcka med flera trafikljus innan gatan omvandlas till vägen mot Cinque Terra. Vi är ett par skotrar och motorcyklar, och jag fastnar för en Yamaha TDM som körs av en man som är betydligt äldre än mig. Han är minst 70. Och på bönpallen sitter hans, vad jag förmodar, fru. Hon är jämngammal. De har vanliga kläder, men väl några lätta packväskor och en tankväska. Vid tredje stoppet, rödlyset, ropar mannen: ”Suede?”. Och han förklarar med en gest som pekar på sitt ekipage och säger: ”Francais!”. Jag svarar: ”Qui!”. Han replikerar med en min, förklarar för sin fru att jag kört från Sverige och han fortsätter med ”Pas mal!”. Och jag replikerar: ”Bien sûr!” och ”Bon voyage!”. Och för en sekund, en evig tid när det verkligen gäller, så ser jag min framtid i hans ögon som något möjligt, något faktiskt, något möjligt. Det fanns något särskilt trösterikt i att se detta par blåsa iväg — för han körde givetvis som ett jehu — jag kan sikta mot detta. Att se en framtid där jag får göra det jag älskar mest, att göra det med någon som hakar på och som förstår de unika ögonblicken som är förunnat de som har modet att betrakta tillvaron.

När jag byter bar i Levanto blir jag full i fan. Det var egentligen inte meningen, men om ni hör något om kravaller och manifestationer från Ligurien den närmsta tiden så är det mitt fel. Skotrar och motorcyklar parkerar lite hipp som happ. Men inte i parkeringsfickorna längs strandpromenaden. Men jag orkade inte. Så jag ställde mig mitt i en bilficka. Hela området har gått över till EasyPark och jag råkar händelsevis ha en EasyParkdekal på min Vespas nummerskylt. Och när jag startade appen så fungerade det! Så jag betalade glatt och fick nog minst tjugo lokalbor att smälla en säkring. För byn Levanto lever till stor del på dessa parkeringsavgifter, p-vakterna springer där hela tiden. Men ingen italienare skulle någonsin vara så dum att de ställde en skoter i en betalficka. Eller skulle iallafall aldrig tänka sig att betala. Men när p-vakterna kom och skulle ha synpunkter på min parkering så kom de av sig. När de slog mitt regnummer i sin p-vaktsapp så syntes det tydligt att jag betalt. Unheard of. Och sedan började de tjafsa med en annan skoterägare som stod nästan på en p-plats med hänvisning till att jag betalat! Det utbröt en tumultartad diskussion som inbegrepp flera av de få italienska svordomar jag kan. Ren ondska från min sida.

Och subversiv glädje.