Vaknade utvilad efter en lång natts sömn. Tog semester-sovmorgon. Slökollade nätet, sträckte ut och förberedde mig för en stranddag. Kom utanför porten och hittade inte Vespan.

Ägnade en lång stund att fundera på om jag glömt vad jag gjort kvällen innan, hade jag flyttat Vespan eller något annat. Blev helt ställd. Att den skulle vara stulen fanns inte någonstans i min hjärna, det var helt enkelt ett mysterium.

Jag tittar noga på den särskilda skooter-p-rutan där jag mindes mig ha ställt den. Jag ser mig omkring, och noterar en klisterlapp på trottoaren i höjd med där Vespan borde ha stått.

Min spanska är obefintlig, men min analystiska förmåga förstod genast vad som förmodligen skett. Och när jag tittade upp på husväggen såg jag två små skyltar som på ett internationellt gångbart sätt förklarar — PARKERA INTE HÄR! som bekräftade min analys.

Jag hade parkerat fel. Och i Spanien tjafsar man inte. Min Vespa var beslagtagen av polisen och bortfraktad. Så det var bara att gå upp till rummet och hämta pass, registreringsbevis och körkort samt ta en taxi till adressen som stod på klisterlappen. Det fanns givetvis en QR-kod på klisterlappen för att man enklare skulle hitta till “The Impound”, men jag vägrade ladda ner en app för att läsa QR-koder (Nej, Claes, jag har inte uppdaterat ännu). Det skulle vara ett för stort straff för mig, att få Vespan beslagtagen räckte.

Fångade en taxi som mycket väl hittade dit. På vägen var en större gata avstängd av kravallpolis, det gällde en demonstration om folkomröstningen (Om katalansk självständighet). Jag frågade med min obefintliga spanska vad han tyckte. Han svarade långt, intensivt och med den där extra tydliga rösten man använder när man försöker få barn eller ohyggligt berusade människor att förstå något viktigt.

Chaufförens inställning var kristallklar. Sakfrågan om Si eller Non till katalansk självständighet var inte något han brydde sig om. Men att centralregeringen i Madrid inte skulle låta katalanerna ha en omröstning var ett stort djävla rött skynke för honom.

När vi svepte in på Polisens område för beslagtagna fordon var jag nästan orolig över att han skulle följa med in och ställa till en scen. Men han besinnade sig och släppte av mig 4,5 mm från bommen. Backade iväg med en rivstart och jag hörde hans muttrande ända tills han svängde runt hörnet.

En ytterst vänlig polis visade mig vägen in till själva receptionen för att lösa ut beslagtagna fordon. Om ni har sett filmen MIB II så räcker det med att jag säger “Postkontoret” för att ni ska förstå. Ni andra: Se filmerna MIB och MIB II.

Det gick oerhört smidigt, eftersom jag hade regbevis, körkort, pass, bilder från platsen och pengar med mig tog det inte mer än 10 minuter tills jag fått alla papper och betalt. En engelsman som var där i samma sorts ärende såg rent hatisk ut när han såg mig bli klar. Han betonade varje stavelse högt för tjänstemannen bakom disken, påpekade att han nu var där för andra gången och att han inte kunde förstå varför det skulle ta sådan tid. Jag insåg att jag knappt hade sagt mer än fyra “si” tillsammans med lite kroppspråk.

Lämnade, plockade upp Vespan som mådde bra, körde ut och insåg att det bara var runt hörnet till Harley Davidson Alicante som tog hand om min Harley förra vintern. Svängde dit och hälsade på en tokstressad Nico (verkstadschefen) som förberedde helgen visning av 2018-års HD. Blev inbjuden till eventet på söndag. Plus att han tyckte att jag var om möjligt galnare nu än förra året. “A Vespa?!!!?! From Sweden?!?!”.

Från Harley Davidson Alicante är det nära till flera Vespahandlare så jag bokade oljebyte till imorgon. Sedan drack jag morgonkaffe hos Indian Motors Alicante och noterade att de tvättade motorcyklar. 10 Euro. Enklaste beslutet i år, tog helt enkelt några kaffe till medan jag väntade.

Morgon blev till lunchtid och jag körde ner till stranden. Satte mig på min favoritbar, och en av de yngre kyparna som jobbade en minnesvärd kväll förra året väste lite diskret i mitt öra medan han ställde min sangria på bordet: -”Is your Russian friends coming?”.

Han tittade mig rakt i ögonen med en sorts skräckblandad förtjusning, lite osäkert på om han verkligen ville eller inte ville att jag skulle svara ja.

Jag svarade sanningsenligt: “I don’t know, you never know with that kind of Russians.” Och det var egentligen ett helt ogenomtänkt svar, men i kombination med solen, havet, stämningen och alla andra små och obetydliga faktorer som spelade med i själva ögonblicket blev det en filmreplik. Tagen av stundens allvar sträckte han på sig, borstade bort någon osynliga smulor från bordet och nickade. Och började inventera spritflaskorna.

Resten av eftermiddagen skred fram i lugn och ro. Badade, solade. Badade lite till. I slutet på dagen hade jag återtagit min plats i strandbaren och drack mineralvatten och kaffe. Tittade på folk. Fantiserade och filosoferade. Vid sextiden åkte jag hem till rummet, parkerade noga för att inte upprepa morgonens dårskap, tittade på Star Trek Discovery och gjorde mig i ordning för att äta middag.

Ännu en gång en kort Vespatur i den milda och ljumma kvällen ner till restaurangen. Ett glas vin, salade Russe (!), lite gryta och en stor tallrik nyfångade sardiner lätt stekta med olja och citron. Och en caffe solo på det. Absolut ljuvligt.

Kör hem efter att ha väntat en timme (vinet), och parkerar lika noga, precis utanför en liten sylta fem meter från porten. Slinker in för att ta en liten öl. Får givetvis en liten tapas till trots att jag försöker avstyra det. Och medan jag sitter där så är det något som inte stämmer med musiken. Det är ABBA. Men det är på spanska. Jag visste att ABBA spelat in någon låt, men detta var ett helt album. Wikipedia förklarar något som jag inte visste, att Björn & Benny inte ens var med, det var Mickael Tretow som roddade om gamla band och Annifrid och Agnetha som la på ny sång.

Så där står jag, nynnades på ABBA medan jag tittar min svenskregistrerade italienska nytvättade Vespa nyss fritagen från spansk polis, och dricker ett sista glas för kvällen.

Kunde varit sämre.