Det är en återkommande kamp, att finna balansen mellan att vara euforiskt försjunken i nätets alla vinklar och vrår samtidigt som man inte missar den analoga världens sensoriska paradis.

Det är lätt att förlora sig online. Och nätets profitörer blir allt skickligare på att förföra användarna. En förförelse med mål att alla ska bli passiva konsumenter istället för aktiva producenter. Eller åtminstone lydiga innehållsproducenter inom de ramar som profitörerna sätter upp.

Jag älskar nätet. Jag förundras dagligen över alla möjligheter som finns. Allt som blivit lättare, bättre, enklare och smidigare i det dagliga med hjälp av min mobil. Och i samma andetag kan jag förfäras över all den tid som jag och mina medmänniskor lägger på att studera den lilla skärmen.

Jag tror inte att det är fel på apparaterna. Jag tror däremot att jag, och många med mig, använder dem fel. Tyvärr har det offentliga samtalet kring mobilanvändning, skärmtid och liknade helt spårat ur - jag kan inte förstå hur man ställer extremer mot varandra i varje debatt. Så jag experimenterar med olika lösningar för att se om jag kan skapa en bättre balans som inbegriper alla de fördelar som nätet har utan att slukas in i den digitala letargin.

Jag tror att det är extra viktigt att:

producera, inte enbart konsumera

kontrollera kanalerna, inte kontrolleras av kanalen

publicera med omsorg, värdera det man säger

värdera dialogen med de som är intresserade mer än planlös räckvidd

använda enklast möjliga verktyg för varje given uppgift

Vi får se.