Dagen började på ett hotell i centrala Livorno. Absolut mitt i staden och ändå helt rimligt pris. Vi åt frukost, vilket innebar att anstränga sig till det yttersta för att överlista en “internationell hjälpsam kaffemaskin med multipla funktioner”. Det internationella bestod i inskjutna tyska ord på såsom “beflecken mit” och “ober”.

Ben experimenterade länge och lyckades medelst att vaska hälften av den varma mjölken kombinera ihop något drickbart. Jag tryckte på cappoccinoknappen, väntade och accepterade resultatet. Jag var mest fascinerad över det unga vackra paret vid bordet brevid som såg ut som de precis stigit ur en Aldomovarfilm.

Lika förundrad som jag var över deras skönhet, lika förfärad var jag över deras frukostval. De åt kakor. Jag försökte, plockade samma urval på en tallrik men fick ge upp och smusslade ner kakorna i den lilla praktiska skräphinken som ofta pryder frukostborden här i Italien. Mörka moln tornade upp sig i Livornotrakten, så vi riktade in oss på att köra till Viareggio för att bada. Kanske med ett fikastopp i Pisa.

Väl framme vid infarten till Pisa försökte vi återigen att hitta in till centrum. Med målet att ta en fika vid Lutande tornet. Och precis som när vi körde förbi Pisa på vägen till Livorno så körde vi fel. Vi lyckades till sist att finna vägen till Pisas hamn och därifrån navigerade vi med gps. Fast det hjälpte bara till viss del, vi snurrade flera rundor runt lutande tornet och kom först fram när vi iskallt struntade i alla direktiv, körde mot avspärrningarna och hamnade rätt i famnen på några av de tungt beväpnade soldaterna som patrullerar vid större turistmål. De viftade vänligt men bestämt bort oss, vi parkerade fem meter bort runt ett hörn, vi vinkade glatt när vi kom tillbaka utan Vespan och förundrades över området. Det har verkligen snyggats upp sedan jag var där i samband med Apple University Consortium 1986 eller 1987 tillsammans med Gillian och Roland Stanbridge och gjorde konferensens dagstidning, en dåtida banbrytande DTP-produkt.

Byggnaderna är fantastiska. Men överskuggas helt av alla (flera hundra) som poserar för att kunna ta en bild där de stöttar eller knuffar tornet. Det finns en Terry Gilliamsk stämning över hela situationen. Vi dricker resans dyraste drycker, tar lite bilder på de som poserar och kör vidare mot Viareggio. Redan innan vi nått ända fram finner vi en fantastisk strand med flera restauranger ända nere vid vattnet. Äter bra och billig mat serverad av vänliga människor.

Under lunchen fortsätter våra samtal om relationers komplexitet. Med den klargörande tydlighet som man ibland behöver att ha vänner till. Under lunchen, samt under de efterföljande loja timmarna på stranden utspelar sig ett dramatiskt skådespel i himlen. Vi är precis i kanten av ett annat vädersystem eller liknande, för molnen som passerar förbi har flera olika grader av dramatik.

Väl nöjda med dagens sol och bad fattar vi ett beslut om att ta ett snabbt ryck på motorvägen hela vägen tillbaka till La Spezia. Ben ser fortfarande inte tjusningen med att åka långt med Vespan, men biter ihop så att vi hamnar mer rätt inför morgondagens planerade utflykter i Cinque Terre.