Dagens strålande solsken och 27 grader har inte på något sätt minskat feststämningen i Alcaniz. Nu har de flesta besökarna kommit, och det utspelade sig parodiska scener på Mercadon när jag skulle handla middagsmat. Den nya prognosen är att det kommit 120 000 besökare till staden som har 16043 invånare alla andra dagar på året.

Det finns nog inte en enda mikropizza att köpa på 20 mils avstånd. Själv handlade jag enkla, goda och lokal råvaror för att laga en lätt konservativ tapasmiddag till 12 personer. Så allt jag behövde fanns, men kassakön var lång.

För en mikrosekund blev jag djupt förälskad i kassörskan. Hon var så vänlig, så älskvärd och så vacker att det bildades en bubbla av stillhet mitt i kaoset. Vi har haft dessa fina ickeverbala konversationer i tre dagar.

Efter vår korta dans med min obefintliga spanska och kortterminalens pip insåg jag plötsligt att hon var alldeles för ung och att jag var alldeles för gammal. Men mitt inre lyckliga yngre jag smet tillfälligt ut ur skalet och bara var djupt förälskad i några sekunder.

Annars har dagen varit otroligt ur ett rent homeriskt perspektiv. Den sargade hjälten Valentino Rossi, GOAT (Greatest Of All Time), som bröt underbenet på två ställen för 21 dagar sedan lyckades inte bara delta, han säkrade tredje startplats av 22 möjliga. Till publikens oerhörda förtjusning.

Mina medresenärer har lärt sig sedan igår och har gått och lagt sig efter middagen. Väckning blir 01:00, sedan ska de ut. Jag har förberett nattmat igen — en hybrid av pytt och paella. Kallar den för skånsk pytt.

Och förmanat alla att frukosten serveras 08:00 och stänger 09:30 oavsett vad. För imorgon ska vi hänga på banan hela dagen.

Vad som än händer.