Man har nog uppnått en viss ålder, mognad, erfarenhet eller galenskap när man städar hela köket från kvällens uppvärmning, lagar pytt till 12 personer, häller över pytten i en långpanna som man ställer i ugnen, mise en place stekpanna, 18 ägg, stekspade, stekflott, tallrikar, gafflar, fyller kylen med öl och lite till innan man duschar och gör sig i ordning för att gå ut.

Eller så minns man bara hur det var förra året.

Om en liten stund ska jag ge mig ut i den lilla byn Alcaniz i Spanien. Vid senaste folkräkningen hade Alcaniz 16 043 invånare (2016). När MotoGP-omgången körs de här tre dagarna här räknar man med cirka 110 000 besökare till banan. Detta är utöver de tusentals människor som jobbar med MotoGP:et och tillhörande verksamheter såsom att sälja merchandising, öl och mat.

Redan i torsdags ringlade det långa köer längs vägarna för de som ville komma in först på campingen. MC-parkeringen är flera kilometer lång. Och staden hanterar detta genom att ställa om för en total fiesta. Alla centrala gator och torg är stängda för fordonstrafik från 18:00 till 06:00. Små och stora scener ställs upp överallt och musiken börjar larma med extremt hög volym kl 18:01. Och man spelar oavbrutet på maxvolym till kl 05:59.

Och det finns inte en enda offentlig plats eller gata som inte är full med människor. Och motorcyklar. Ingen kör motorcyklarna, men överallt så är det folk som rullar fram motorcyklar, startar dem och vrider på gasen till varvstopp. Vi pratar hundratals decibel. Mitt i folkmassan på stora torget, där det står kanske 8–10 000 människor så fanns det förra året minst tio motorcyklar i publikhavet som varvas tills de dör. En mekanismens svanesång.

Alla är snälla. Alla är vänliga. Och blandningen av åldrar, kön, stilar med mera är oändlig. Jag fick skälmska blickar av damer i 63+ åldern när jag släpade hem mina matkassar med morgondagens frukost genom folkhavet. Motorcykelsport är inte en gubbasport som i Sverige, utan nästan som en kult som attraherar alla i Spanien. Det är en sorts dragning till utomjordiska,mänskliga, hjältar som MotoGP-förarna. Aliens, för deras skicklighet. Inte en dödskult på grund av faran, utan en levnadsglad kulttanke kring dessa nästintill osårbara hjältar. En hjältedröm som så många kan identifiera sig med.

Där finns ett övertag av män i publiken vid banan, men det är åtminstone 40% kvinnor. Med risk att verka gubbig och självförhärligande, men med ärligt uppsåt för att försöka förstärka mitt budskap, jag vet vad en bra fest är. Jag har stått i Battery Park med 2 miljoner New Yorkare på nyårsafton. Jag har varit i Central Park på en av de “stora” konserterna. Jag har gått på Nobelfesten tre gånger, och den riktiga Nobelfesten, dvs Grodornas Afton tre gånger. Jag vet vad en bra fest är.

Och MotoGP-helgen i Alcaniz är en sådan fest. Visserligen är det en sorts festfixares sammanbrott man bevittnar (med öronproppar), men om man har minsta lilla öppning i hjärtat och kan ge efter för det bisarra, då har man kul.

Kul är bra. Snällt kul med bisarra inslag är bättre. Och att vara på en plats där alla går all-in på att ha roligt är en snäll och varmhjärtad känsla.

Party on.