Från La Spezia till Viledamuls. 866 km. 11 h. Och inte en tråkig stund. Det säger kanske mer om graden av min galenskap än om tillvaron i sin helhet. Men jag har haft en fantastisk dag. Körde från La Spezia vid runt halv elva, och nu klockan 23:00 sitter jag i rummet på mitt osannolika favorithotell i Viledamuls i Spanien.

Lämnade La Spezia i solsken och kryssade mellan bilarna i bra fart. Det är lite samma känsla som när man smöråker med bra utförsskidor på en välpistad backe. Det lilla lyftet man känner, eller anar är kanske en bättre beskrivning, när man är precis mellan två svängar. Så känns det när man sveper mellan fil och fil i rusningstrafiken. Förföriskt.

Italien är smidigt att köra i. När man väl ställt om “i huvudet” är trafiken tydlig och förutsägbar. Om det finns en lucka, då kommer alla satsa på den. Alla kör med minimala marginaler, men de kör inte vårdslöst. Vägarna och skyltningen är utmärkt förutom “death-by-view-problemet” (Dvs de gör vissa vägar vackra med utsikter så att man garanterat ska köra ihjäl sig pga skönhet).

Dock är det uppenbart att de som ansvarat för tunnlarna under och omkring Genua ville på något vis hämnas för något. För de är skrämmande. Men, jag kände igen mig från tidigare resor och lyckades bibehålla modet ett bra tag. Kom på mig att spände mig och framförallt axlarna — för ett ögonblick hade jag glömt bort allt från SMCs Steg-utbildningar — tog ett djupt andetag, slappnade av och vred på gasen.

Fikade strax väster om Marseille och mötte en kille som pulade med sin oerhört vackra MotoGuzzi på parkeringen. Han presenterade sig som Marco Barabanti och hade precis blivit klar med bygget i fredags. Hans mål var från början att köra till Fatima i Portugal ( https://en.wikipedia.org/wiki/Our_Lady_of_Fátima ) eftersom hela hans mc-bygge var en hylling till Fatima, men eftersom tiden hade strulat till sig skulle denna mc-pilgrimsresa bara bli till Lourdes ( sv.wikipedia.org/wiki/Vår_Fru_av_Lourdes ).

Marco var absolut förtjusande, trots sin uppenbart religiösa prägel, och bad att få ta en selfie tillsammans med mig eftersom han dokumenterade sin resa och de han mötte på vägen. Jag svara “ja” av pur förvåning. Guzzin var oerhört vacker ( www.facebook.com/photo.php ).

I övrigt bestod dagen av köra, köra, köra. Tanka. Stanna för att ta en biljett till betalmotorvägen, stanna för att betala för betalmotorvägen. Tanka. Tanka igen och så tanka några gånger till. Och tänka. Och nynna. När det blev mörkt hade jag kommit i fasen: “Hur går nu X?” där X var bland annat Gerswins Rhapsody in Blue, Sibelius Finlandia, Bachs Toccata & Fuga i D-moll, Stravinskys Våroffer och många flera. Lustigt nog är det svårare än man tror att inte börja nynna någon av John Williams filmtema när man söker i minnet, men tillfredsställelsen när man väl “klipper det” är stor. Sedan vrider sig Freddie Mercury i sin grav ikväll, har tjoat “BARCELONA!” varje gång skyltningen dykt upp sedan Marseille.

Frankrike är svårt att köra i. För att generalisera, franska förare tvekar. De väntar för länge, är veliga och struntar lite i konsekvenserna. Eller är upptagna med existensiella diskussioner med sina medpassagerare. De Gaulle och ostarna, typ. Skitjobbigt.

Och lyckan, trafikmässigt, är att komma till Spanien. Här kör vi. Olé!

Hursomhelst, Marco var på sin mycket påtagliga pilgrimsresa för att hedra vår heliga fru moder Maria i olika former. Själv söker jag att finna min själ. Som inte ryms i ett religiös perspektiv. Men reser gör vi.

För att finna våra mål.