Ryssar. Det finns inga värre grannar. Det finns endast två sätt att hantera dem, fly eller bli omfamnad. Och det finns massor av ryssar i Rimini. Eller det är ett otydligt sätt att utrycka sig. Under mina resor de senaste tio åren har det blivit allt tydligare att det finns en rysk medelklass som med glädje reser till jordens alla hörn. Åren efter Sovjetunionens fall var det bara före detta apparatchiks eller gangsters (eller kombinationer av dessa) som reste runt i världen. Jag tror att dagens ryssresande inte längre bygger på någon form av ”nyvunnen” frihet, utan snarare på en uppriktig resglädje.

Men ur ett kosmopolitiskt perspektiv, de är verkligen lantisar. Så om man hamnar på ett etablissemang med ryssar gäller det att antingen byta ställe eller ge efter och sätta sig hos dem. Förra året i Alicante hamnade jag i slang med ett gäng ryska gangsters, vilket i och för sig blev en bra historia, men min kropp våndas fortfarande över förgiftningsgraden. Kvällen inbegrep samma hjärtliga och klumpiga försök till internationellt syskonskap — men jag slapp starkspriten denna gång. För övrigt ett nytt partytrick, be ryssar beställa Aperol Spritzer. Lika roligt varje gång.

Efter en lång kväll, och jag var ändå lite trött efter resan, gick jag till sängs salongsberusad och glad. Litet bra rum på ett litet familjehotell. Billigt och med ett hyggligt läge ett kvarter från havet. Och lyhört. Riktigt lyhört. Vilket blir extremt skojigt efter en stund. Ett par som bor intill har sex. De verkar ha riktigt roligt, det finns definitivt ett ömsesidigt samtycke och de ägnar massor av tid och kraft att bekräfta varandra. Så vitt jag kan bedöma, har de bra sex och ljudmässigt utstrålar de en högljudd glädje över livet. Och jag vill bara påpeka att jag inte finner detta störande, på något plan måste jag nog erkänna att det lät inspirerande. Men min rumsgranne på andra sidan, det vill säga mitt rum ligger mittemellan, stör sig oerhört. Och bankar förtvivlat på min vägg. Min ledsna rumsgranne tror att det är i mitt rum det pågår fysiska aktiviteter. Mina glada rumsgrannar hör inte ett skit från den ledsna rumsgrannen (de har alldeles för mycket på gång!).

Efter en stund blir min ledsna rumsgrannes bankande mer och mer uppgivet, för att avta ungefär samtidigt som mina glada grannar avrundar sin älskog med högljutt bedyra sin kärlek till varandra och går och duschar. Tillsammans. Med tanke på hur liten min duschkabin är fastnar jag i långa funderingar om hur smala de måste vara. Men somnade som alltid gott och drömde inspirerade drömmar.

Stiger upp, sträcker på mig, sneglar på mina rumsgrannars dörrar, flinar och går ner till frukosten. Sa jag, litet familjehotell? Jodå! Frukostmatsal som på forna tiders pensionat. Med rumsnummer på borden! Jag spanade snabbt in vilket som var ”ledsen rumsgrannes bord” och vilket som var ”glada rumsgrannars bord”. Ingen hade kommit ner än. Jag åt frukost långsamt, läste massor på min telefon och väntade otåligt på att få se om jag kunde avgöra vem som var vem av de som kom in i matsalen.

Jag misslyckades kapitalt. De ena paret efter det andra som skulle kunna tänkas vara min atletiska rumsgrannar sätter sig vid andra bord. Till slut sätter sig en person vid det ”ledsna” bordet. Det blir lite ledsamt, för personen utstrålar en aura av ledsamhet. Väl i funderingar om detta missar jag ett en man satt sig vid det ”glada” bordet. Han såg verkligen inte ut som jag föreställde mig. Han är äldre. Kanske inte äldre än mig, men väl över femtio. Och har en framtoning som absolut inte stämmer med den visualisering av hans ljudmönster som min fantasi skapat. Och har världens omständigaste rutin med sina rostade brödskivor. Han hinner äta två rostingar innan hans partner kommer ner. Hon är vacker, men vacker på det där sättet som farmödrar i reklamfilmer ser ut. Inte som Xenia, tigrinnan som gjorde volter i sänghalmen igår. Jag kommer på mig själv med att stirra med öppen mun, och rycker till så att jag spiller halva min fjärde Americano på bordet. Och rodnar.

Går ut från frukostmatsalen med ruckad världsbild och går och badar. Tillbringar några timmar på stranden, mestadels gående i vattenbrynet och tittar på de som passerar revy. Ett ämne att återkomma till en annan dag.

Väl färdigbadad hämtar jag Vespan och kör lite planlöst längs ”strandvägen”. Efter ett tag använder jag Dirk Gentley’s holistiska navigeringsteknik — det vill säga jag följer efter någon som verkar veta vart de ska. Jag hakar således på andra Vespor som är ute och kör för att ställa om min trafikattityd till ”italiensk”. Italiensk trafik är lite som fysiskt intensiv sex, det handlar mycket om överdriven attityd och vild glädje och gränslös tolkning av regler. Som när man halkar ur av misstag och fumlar. Det går att skratta åt det. Och skrika lite.

Det är vansinnigt roligt att köra, lätt riskabelt och jag får en ny förebild att förhålla mig till i framtiden. En man i min ålder, välklädd i mörk kostym och handsydd slips kör med en dödsföraktande stil genom hela staden. Vi fastnar i en lång kö och han kör tvärs över i den mötande körbanan, korsar dubbeldragna linjer, och bara gasar. Vi kör i över sextio förbi 500 meters trafikstockning och sveper som en jaktplansrote precis in före en refug och en polisbil som försöker reda ut själva orsaken till trafikstockningen. Min förebilds axelryckning var episk när polisen tittade upp. Och jag gasade efter på ren reflex. Några kvarter senare svänger han in på ett område som ser ut som en arbetsplats och jag kör vidare för att hitta någon ny att följa.

Följde därefter en ung stilig kvinna vars absoluta självklarhet i trafiken var mästerlig. Hon tog sats och körde mellan bilar med marginaler som påminde om MotoGP. Jag kunde inte följa med i hennes tempo mer än i någon kilometer och började försöka hitta till Misanobanan. Därefter tillbaka till hotellet för att parkera och ta en liten siesta. 27 grader i solen, bad & Vespa tröttar.

Väl efter siestan har jag tillbringat kvällen på samma bar som med ryssarna igår och bara tittar på folk. Någonstans innerst inne är det nog min absoluta favoritsysselsättning. Vilsamt, spännande och märkligt.

Och det där med generaliseringar om ryssar. Jag har förtjänat den rätten. Lovar.