Jag drömmer. Mycket. Och det är snälla drömmar. Oftast ekivoka. Men i natt råkade jag somna innan jag gjort mig klar för natten, något som kan ha berott på den goda middag jag åt på Serendipia, och efter någon timme vaknade jag till lite desorienterad och lyckades ta sönder slangen till min CPAP.

CPAP är en snarkmaskin. CPAP är enligt Wikipedia: “Continuous Positive Airway Pressure, är ett hjälpmedel för andning. CPAP-apparaten skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning. CPAP-användare andas alltså av sig själva.”

För mig är det en välsignelse som förbättrat mig liv på så många plan att mina 45 minuter av reseberättelseskrivtid inte räcker till. Utan maskinen dör jag hundratals gånger per natt. Men om någon någonsin har frågor om CPAP så är jag en av de lyckligaste användarna. Även om det emellanåt är en prövning att ta på sig en Darth Vader-mask när man delar rum/säng med nya vänner. Men värt.

Klockan 01:00 och en trasig slang till CPAP:en betyder att man får ta fram alla sina McGyver-skills. Och med hjälp av mitt multiverktyg, tuggummi och ett skosnöre lyckas jag göra en tillfällig lagning. Men morgonen blev fullständigt fokuserad på att lösa problemet, antingen köpa en ny slang eller göra en mer permanent lagning.

Jag undrar emellanåt om vi alla stannar upp emellanåt och uppskattar den otroliga utveckling som skett de senaste tio åren. Smartphones, Google mm. Det tog inte många minuter att googla fram att det var stökigt att lösa reservdelar i Alicante meddelade chattforum för svenskar som flyttat hit, att Philips & Resmed hade representanter via det ena sjukhuset i Alicante samt knacka in adressen i iPhones Kart-app. 12 minuter senare, med ett kort stopp för en kaffe och att assistera en CLEVER-utvecklare med ett nytt konto, stod jag i receptionen på hospitalet.

Receptionisten var oerhört vänlig. Hon skrattade gott åt mina charader (Darth Vader/Aliens Face Hugger med handen framför ansiktet/snarkningsljud) och sa snabbt på spanska att jag skulle ta hissen till tredje våningen och gå till receptionen där. Jag tvekade något, jag tyckte att det verkade lite för lätt, men åkte upp och hamnade direkt hos CPAP/Apné-avdelningen och en sjuksköterska som definitivt hade järnkoll på CPAP. På mindre än två minuter hade hon förklarat (på en spanska som jag begrep) att de hade inga lager, att alla CPAP förskrevs av läkare, att nästan allt hanterades via webbshoppar men att hon skulle ringa till Resmed-representanten Javier som kanske hade någon demoslang som jag kunde få låna/köpa. Javier svarade inte, men jag fick numret för att försöka själv senare. Men jag blev lite ställd över den direkta hjälp som jag fick. Utan minsta fördröjning. Pang på. Katalanskt.

Åkte från sjukhuset och körde till järnhandeln som ligger brevid stora saluhallen. Kört förbi där dagligen under alla mina resor till Alicante men ändå inte gått in av någon obegriplig anledning.

Det var som att resa in i en annan värld. Ollivanders affär för trollspön för er som läst Harry Potter. Det danska ordet för järnhandel passar mycket bättre: Isenkram.

Här fanns tusentals olika ting på ett oändligt antal hyllor från golv tak. Och hyllorna sträckte sig minst fem meter upp i luften. Tvärs över hela butiken fanns linor spända i taket där det hängde de mest osannolika kombinationer av ting. Här fanns allt. Och utöver alla ting så fanns det ett gift par som inbördes konverserade samtidigt som det hjälpte sina kunder med allt. En kund behövde laga sitt tryckkokarlock, en annan hade med sig en taklampa från, I kid you not, tidigt 1900-tal som behövde en ny sladd. En äldre gentleman behövde en packning till någon form av ventilationstrumma. Oavsett pryl eller problem hade de en lösning. Samtidigt som de förde ett eget samtal som en överstämma i en kör.

Det tog tid. Och det var värt varenda sekund att att vänta. När frun väl ansåg att det var min tur visade jag upp min läckande CPAP-slang och tog det henne 3 sekunder att dra ut den 25:e lådan från höger räknat från dörrhandtagen och ta fram vit eltejp i precis rätt bredd och säga: 2,5 Euro. Det fanns ingen annan färg i just den lådan. Ingen etikett på framsidan. Nada.

Det var som ett trolleri. Jag har inte sett sådan fullständigt inventariekoll sedan jag och Claes införde den digitala bildbanken på IKEA. Före Claes mästerligt utvecklade digitala bildbank var det två gubbar som hade hela bildarkivet i huvudet. En ny AD på ICAP kunde släntra ner och säga: “För sådär 10 år sedan hade katalogen en grönvit soffa med en stor grön växt bakom”. Gubbarna stuffade iväg och kom tillbaka inom 10 minuter med bilden. Varje gång.

Detta var samma sorts koll. Jag åkte tillbaka till rummet jag hyr, lagade slangen med lätthet, dumpade allt onödigt och åkte till stranden. Igen.

Ägnade mer än två timmar att gå fram och tillbaka längs vattenbrynet som terapi för mitt knät och för att få se fortsättningen på den absolut fantastiska situationen som utspelade sig ca 125 meter från där jag lagt min kanga.

En lång och uppenbart skandinavisk kvinna, med just den ståtliga skönhet som vissa långa skandinaver har, stod och lyssnade på en lite kortare spansk man. De var båda i 45-årsåldern. Hon var en sval nordisk skönhet som stod tyst, stillsamt och stadigt i sina bikinibyxor, han var fullständigt hejdlös i sitt berättande och yviga gester. Jag trodde första att han var italienare, men insåg när jag passerade andra gången att han var spanjor. Hon talade också spanska, men med norsk eller nordsvensk brytning.

Jag har en tendens att göra en tupp av en fjäder när jag fantiserar om människor jag ser och möter — men här var det uppenbart vad som hänt. Efter ett par förbipassager var jag helt övertygad.

De hade träffats ute igår och gått hem med varandra. Denna upplevelse hade varit en uppbarelse för honom, jag kan inte minnas när jag såg en så djupt förälskad man. Han var upp över öronen förälskad i denna nordiska valkyria, och han hade svårt att tolka hennes signaler. Hon var på intet sätt avvisande, men hon bibehöll ett nordiskt lugn som på något sätt triggade honom att berätta mer och mer.

Men Morris, hur fan kan du ha som hypotes att de har legat med varandra och att han är så förälskad? På A svarar jag: Hennes välkomnande kroppspråk och att hon var fullständigt bekväm med att ha honom vilt gestikulerande på 10 centimeters avstånd från sina bara bröst. Jag oroade mig för att han när som helst skulle flaxa till och träffa någon av hennes bröstvårtor. Vilket faktiskt hände. På B svarar jag: Han tittade henne i ögonen hela tiden. Hela. Tiden. Trots att hennes bröst så att säga var helt i ögonhöjd för honom.

När jag väl la mig på stranden hade det gått två timmar och de stod fortfarande och samtalade. Eller, han berättade och hon log. Jag gick förbi från att lite diskret ta en bild (jag tar bilder mestadels för att ha som minnesanteckningar över vad som sker under mina dagar — ej för att publicera), som blev ett absolut mästerverk. Ett yngre par som satt närmare vattenbrynet uppfattade det som om jag tog en smygbild på dem. Den yngre mannens min på bilden är obetalbar…

Bad, sol och lite mera bad. Sedan en lugn middag på min favoritrestaurang. Där samtalsämnen på alla olika bord handlade till stor del om söndagens folkomröstning. Unga som gamla, det kommer blir knepigt. Pratade med min absolut politiskt mest säkra vän, Tim, för att kolla om jag hade förstått saken rätt. Vi var överens, folkomröstningar framdrivna av nationalism är alltid fel. Men att en repressiv stat, med en historia av Franco, förbjuder en folkomröstning är “mer” fel. Så vår ståndpunkt, likt taxichauffören häromdagen, är att man borde rösta “Non”, men att förbjuda en omröstning bara leder till mer skit.

Ska försöka höra fler synpunkter innan söndag.

Men det känns som om det kommer bli stökigt.