Idag har jag kört. Timmar i stadstrafik. För att lära. Och det är så roligt.

Det är en berusande känsla att svepa fram i, genom och mellan trafiken i Alicante. Det är givetvis helt vansinnigt, i jeans, t-shirt och flip-flop, att susa genom fredagsrusningen. Men jag behöver fortsätta träna för att levla upp förbi “turist-nivån”. Ska jag kunna acklimatisera mig och integrera mig i samhället här måste jag åtminstone kunna köra som folk. Folk här. För här kör alla.

Spanien är ett tydligt klassamhälle. Det finns en liten grupp oerhört rika, en rik övre medelklass, stor medelrik medelsklass och en mycket stor grupp som i brist på bättre får benämnas arbetarklass. Utöver detta finns det olika grader av fattiga. Alla dessa begrepp får tas med en nypa salt, det är min bedömning och föranleds endast av mina observationer och vad jag lyckas läsa mig till. Jag är inte utbildad i denna typ av analyser. Men jag rör mig obehindrat i de flesta miljöer och har en tendens att se mycket. Jag är tillräckligt medveten att inse att jag med min svenska tjänstemannalön tjänar ohyggligt mycket jämfört med de människor jag genom AirBnB väljer att hyra rum hos. Det skulle nästan kunna betecknas, om man inte känner mig personligen, som en sorts social turism när jag bor hemma hos folk för 165 kronor natten. Och äter god frukost för 1,50€ på lokal. I de delar av Alicante där större delen av ovan nämnda “arbetsklass” bor.

Det finns tydliga klassmarkörer. Accessoarer som klockor och smycken. Handväskor. Kostymer. Och bilar. Vanligt folk här kör skooter eller tar bussen. Eller en extremt skruttig bil. Om du har råd att ha en nyare bil så har du pengar. Kör du barnen till och från skolan i bil så är du medelklass eller mer. Överklassen låter barnskötaren hämta och lämna.

Oavsett klasstillhörighet så finns det en stabilitet kring klassbegreppen, jag tror/gissar/anar att rörligheten mellan klassbegreppen handlar mer om individernas uppfattningar om sin egen klasstillhörighet än deras faktiska socioekonomiska förutsättningar. Enklare uttryckt, jag tror att få bryter klassgränserna för att de är övertygade om att de är fast i dem. För evigt.

Vilket leder oss tillbaka till körandet. Skooterkörandet. På morgonen är det tusentals skootrar som kör barn till skolan och folk till jobbet. Så jag väljer bara ut en “slumpmässig” skooter vid ett rödljus och följer efter. “Slumpmässig” är väl att fara lite med osanning, jag väljer ut folk och ekipage som jag tycker ser intressanta ut. Ibland blir det bara en kort tur innan jag får ge upp, eller att resan naturligt slutar med att de når sina mål. Och ibland blir det rena rallyn. Några gånger får jag släppa eftersom farten och marginalerna är så små att jag bedömer situationen som livsfarlig. Med detta sagt vill jag påminna att jag har licens för att tävlingsköra. Jag är absolut inte duktig eller snabb på bana — men jag har kört med de bästa och brukar kunna hänga av de flesta korvkiosk-amatörer. Och här får jag ge mig för damer i min mammas ålder som bara drar ifrån. En kvinna i min ålder bredsladdade runt hörnet til Saluhallen. Med en skooter.

Jag omvärderar helt Marc Marques, Maverick Vinales och Dani Pedrosa som MotoGP efter dagens äventyr. Ja, de är otroligt duktiga. Dock är på något sätt begripligt att de är snabba om de vuxit upp i ett samhälle där gammelmormor kör fortare än de flesta.

Jag kör länge i tandem med en stilig herre i kostym. Han påpekar vänligt vid ett rödljus att jag borde ha bättre skor på mig om jag ska köra aktivt. Och pekar på sina loafers i mocka. Jag ler tillbaka och säger “Si. Gracias”.

Vi kör ikapp två poliser på skooter. Jag släpper på gasen instinktivt, men han drar på. De drar på. Jag hakar. Och plötsligt kör vi längs en boulevard i ca 65–70 km/h. Vi hamnar alla fyra vid nästa rödljus som vid en startlinje. Alla tittar rakt fram och fullständigt ignorerar varandra.

I Alicante, och i många spanska städer slår ljuset om efter ett par sekunder när den gröna gubben vid övergångsstället slår över till rött. Så ett snabbt startbeteende är: när fotgängarna får rött, titta rakt fram, starten sker inom 3 till 6 sekunder. Man stirrar rakt fram för att inte vaja till när man drar fullt, och låter periferiseendet hålla koll på trafiksignalen.

Det bor ju en tävlingsdjävul i mig. Kan ju inte låta bli. Så jag timar starten bäst och drar fullt i exakt rätt ögonblick. Får ett försprång på minst 3 meter innan de alla satsar fullt. Hinner mentalt fira segern i tre sekunder innan jag inser att det kommer ju för fan ta mig för fortkörning och släpper gasen bara för att bli omblåst av tre dårar, vara två poliser som drar gemensamt fram och vidare. Spanien.

Efter denna upplevelse kör jag ner till stranden, upptäcker att vägen till min favoritbar är avspärrad då det ska bli triathlon i helgen. Surt. Jag har blivit tillräcklig stamkund under åren att jag får parkera på uteservingens mark och inte 200 meter bort på mc-parkeringen.

Så jag får köra ett kvarter bort till min favoritrestaurang och parkera där och gå till stranden. På väg till stranden tänker jag på att det ska vara en mängd olika kulturevenemang i helgen. Och triathlon lördag och söndag. Samt ett illegalt val. Är lite orolig för att det kan bli stökigt. För de här människorna som jag träffar hade röstat “Non”.

Men om man säger till dem att de inte får rösta — då tar det nog fan i våld. Är inte det minsta orolig för min egen del eller för turisterna. Men det kan gå illa för vanligt folk här. Mina skootervänner. Läs dagens New York Times om valet.

På stranden gör jag mina promenader fram och tillbaka och studerar fler märkliga egenheter hos mänskligheten. Efter några varv finner jag valkyrian från igår. Hon ligger bekvämt utsträckt, på nordiskt vis exakt i linjen med solen för maximal solinstrålning, och ser ut att ha det skönt. På hennes ena utsträckta arm vilar Spaniens lyckligaste man, som idag inte gestikulerar eller pratar utan ser ut som hundar eller katter kan göra när de mår som allra bäst brevid någon de älskar.

Man kan säker se det som fånigt eller tramsigt. Men jag ser det som hoppfullt och vackert.

Hur töntigt det än låter så var det vuxen kärlek.