Det här texten blir rörig. För den här dagen har varit rörig känslomässigt. Det går inte att komma ifrån att ett massmord liksom pajar dagen en del. Och sedan rör det till sig i mitt huvud rejält.

Framförallt så skäms jag för vissa av mina funderingar. Jag kan givetvis med hjälp av logik och resonemang komma fram till att jag inte har den minsta anledning att skämmas överhuvudtaget. Samtidigt är det en del av svårigheten i att vara en människa med mina bekymmer — logik och resonemang hjälper inte alltid. Skäms ändå. Förtvivlan över att inte kunna avvärja. Eller hjälpa.

Låt mig exemplifiera: Jag vaknade utvilad, priviligerad som få, i ett litet vackert rum i centrala Alicante. Jag gör mina sysslor, gnolar lite, småskrattar lite åt mina drömmar och smiter ner på stan. Runt 10:30 dyker noterar jag nyheten om Las Vegas. Jag hinner tänka, innan jag hinner hejda mig själv, hoppas nu att det är en ensam dåre. Ijte en terrorattack för då flippar Trump. Strax efter kommer nyheten om att två är döda och ett tjugotal skadade. Och jag tänker: “Det är orimligt få döda och skadade, skytt med automatvapen från högre position, antingen har någon missuppfattat något eller så är det någon som är okunnig”. Jag hinner till och med tänka, “det kanske inte blir värre. Skönt.”.

Några minuter efter det så ser jag filmen från konserten. Då förstår jag att detta kommer vara en katastrof. Så mycket automateld mot en folkmassa leder till en massaker. Uppgiften om två döda är helt enkelt bristfällig information. Jag stänger av och bestämmer mig för att vänta minst två timmar för att inte dras med i den informationsmässiga “feeding frenzyn”.

Och så skäms jag. För att jag gör kalkylen. För att jag hoppas på att det “bara ska vara 2 döda och 20 skadade”. Som om siffror och kalkyler kan på något sätt förändra galenskapen. Eller geografin — att det som händer i Vegas på något sätt är värre eller lättare att empatisera med än det som händer i Syrien eller Mali. Som när tvåhundra skolflickor kunde bli bortrövade utan att världssamfundet skickade in alla sina olika specialstyrkor med fantasifulla motton. Och vi/jag gjorde inget. Det finns ingen vinkel jag kan betrakta denna händelse ifrån där jag inte känner någon form av skuld.

Så jag förtränger och känner skuld för att jag förtränger. Och förtränger lite till. Jag till och med rationaliserar över att det är bättre att jag skiter i det just nu så att jag kan hantera det bättre senare.

Så jag går längs stranden. Och fokuserar på det. Och försöker på upplevelsen av stranden, människorna, solen, företeelsen. Fokusera kan jag. In i absurdum. Min promenad är fylld av likadana, roliga och tragiska historier och livsöden som alla andra dagar.

Det är måndag i Alicante, och charterflygen släppte av nya horder igår kväll vilket yttrar sig i nya blekvita kroppar som kommer bränna sig idag. Måndag: blekvit, tisdag, rosaröd till rött, onsdagar rosa med solkrämsvitt i slarviga smetningar, mot helgen avtagande bränna och mer gyllne kulörer.

Ibland tror jag att allt är David Attenboroughs fel. Alla dessa fantastiska naturprogram, och den oförställda glädjen i hans röst när han beskrev den ena zoologiska företeelsen efter den andra. Jan Lindblad och Sten Bergman kan få en liten släng av sleven, de hjälpte också till att förmedla en observationens glädje. Men jag hoppade alla de olika djuren och fastnade för en art. Homo Sapiens. Sett med dessa ögon är stranden en fest. Det finns så mycket att se, så många beteenden och ritualer att fascineras över.

Noterar plötsligt att jag tillhör en större flock av äldre (65+) människor som går längs stranden, fram och tillbaka. Tänker plötsligt, men va fan, inte har jag blivit så gammal att jag vandrar med pensionärerna? Jag borde kanske öka tempot så att jag tydligt skiljer ut mig från denna flock. Några sekunder senare struttar en kille, kanske tio år yngre än mig, förbi min pensionärsflock med viktig min och förmedlar en uppenbar upplevd känsla att han är oerhört attraktiv och en gåva till mänskligheten. I Speedos modell tanga. I Speedos modell tanga som är en eller två storlekar för små.

Jag faller in i flockens skydd och försöker kväva ett gapskratt. Stannar tryggt bland pensionärerna. Hellre där.

Vissa jag passerar är ofantligt vackra. Till saken hör att jag är behagligt närsynt. Jag ser alldeles utmärkt för att läsa utan glasögon, men på större avstånd är min tillvaro softad. Alla är lätt softade, rykorna utsuddade, ärren likaså. Så jag ser oftast en tolkning av människor där deras egenupplevda brister är dolda för mig, och min distansbild av människor är en kombination av deras rörelseschema, färg och form. Jag har svårt att känna igen vänner på 15–20 meters avstånd om de inte rör sig. Därför hälsar jag på alla och envar jag passerar, vill ju inte missa någon jag känner.

Och jag uppfattas som oerhört observant på kollegors och vänners hårstils- och klädförändringar, vilket jag måste erkänna beror mer på att jag noterar en avvikelse i “min” bild mot det förväntade än att jag är särskilt artig och uppmärksam.

Mitt seende leder till underbara förvecklingar nästan dagligen. Medan jag skriver detta har jag just fått en vacker kvinna att rodna. Av misstag. Och förra året, när jag använde linser men av ren ovana tittade på samma sätt som när jag inte har linser, lärde jag känna en absolut charmerande man som trodde att jag stötte på honom samt en rysk gangster som jag söp bort en bar tillsammans med. Ryssen trodde först att jag muckade.

Med Attenborough-rösten påslagen i huvudet så blir allt detta vettlöst roligt. Som när den bedårande och mycket sexuellt attraktiva kvinnan i 25-årsåldern reser sig för att gå ut i vattnet och Attenborough i mitt huvud säger: “As the young fertile female strides into the surf the males in the tribe, regardless of age or rank, all straighten their spine to prove their male features as strong and good providers. The younger strong male specimens of the tribe try discreetly to stride into the water beside her for no apparent reason.”.

När dator-hjärna-gränsnittet blir klart om några år är min framtid säkrad. Kommer att registrera ett framtida upphållningsformat, där mina syner och tolkningar broadcastas till alla intressade tittare. Utöver mina oavbrutna fantaiser och tolkningar, så kommer jag attt åtföljas av en AI — som till publiken, inte mig, gör en overlay med googlad big data på de människor jag tittar på. Så när mina strömmande tankar förmedlar hela min bild av en nordisk valkyria som tillbringat en natt med en förälskad spanjor så kommer facit, det vill säga om det finns fakta som stöder min fantasi, att visas för publiken. Det kan till och med finnas ett poängssystem och tävlingsform där publiken kan satsa på om jag har rätt eller fel om de jag beskriver.

Bör kanske förvarna redan nu, mina fantasier och mikroberättelser om de människor jag ser är ofta NSFW.

MItt i allt detta går jag till baren och dricker en cerveza sin alcohol. Och släpper lös vilddjuret. Nu är det 20 döda och hundratals skadade. Och jag skäms igen. Jag kunde stänga av och njuta i ett soligt vattenbryn. Det var illa nog med galenskapen i Barcelona, nu detta. Och eftersom dagen går blir det bara värre. Plötsligt dyker det upp uppgifter om ISIS, något som inga amerikanska medier går med.

När det börjar stabilisera sig i nyhetsflödet handlar det om minst 58 döda och över 500 skadade. Den värsta masskjutningen i USA. I modern tid vill jag tillägga. Och skäms igen. Och så talar Trump. Och jag skäms å hans vägnar. Och å USAs. Och är tvungen att stänga av igen. Vilket jag kommer att skämmas för.

Bestämmer mig för att börja förmulera mig kring hur vi har hamnat här. Vilket jag absolut inte har de korrekta förutsättningarna för att göra. Varken kunskapsmässigt eller intelligensmässigt. Men jag har en aning. Det blir ett uppdrag att ta sig an en annan dag. Inte idag.

Idag släcker vi lådan. Försöker på nytt i morgon.