Steg upp. Morgonrutin modell enklare. Körde till Vespameken och lämnade in Vespan för oljebyte. Gick till närmaste hak och beställde en Cortado och en tostada med atun. Njöt. Betalade 1,50€ för Cortado och tostada.

Hämtade Vespan efter en timme och körde ut för att göra ärenden. Köpte nya badskor i affären som har de ofantligt stora storlekarna (48/49) och ett par nya badbyxor. Körde till stranden och drack sangria, tittade på folk och havet. Njöt.

Gick fram och tillbaka i en timme längs vattenbrynet och reflekterade över tuttar. Mänskligheten som social krontruktion har en massa synpunkter på tuttar. Själv är jag intresserad och road, men mest fascinerad över hur brännande ämnet kan vara. Särskilt med tanke på att vi är däggdjur. Om det nu var något överhuvudtaget som vi som art borde vara avslappande med så borde det vara tuttar. Tuttar är fundamentet i vår arts överlevnad. Samtidigt så är vi inte det. Märkligt.

En vardag som denna i Alicante är det mest turisttuttar på Playa de Postiguet. De turisttuttar som är toppless sitter företrädesvis på män och skandinaviska kvinnor. På helgerna är det annorlunda.

Då kommer mina favorittuttar fram. De politiska tuttarna. Demokratibrösten. Men innan jag berättar om politiska tuttar behöver jag förtydliga några saker om bröst, mäns synpunkter på bröst och kvinnors klädsel och allmän djävla hyfs. 2012 läste jag en bok, “Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran. Man kan ha många synpunkter på henne eller boken, men det gav mig en struktur och formulering som jag ögonblickligen förstod när det gäller vissa ställningstaganden som jag kämpat med hela mitt vuxna liv.

Caitlin Moran satte ord på ett dilemma jag levt med hela livet. “Gäller samma för män?” blir den kortaste nedbrutna frasen för att exemplifiera hela rasket. För de som känt mig länge så har “lika lön för lika arbete och ansvar oavsett vad fan som helst” (kön, hudfärg osv) varit en käpphäst i mitt liv. Och som jag misslyckat med. Hela djävla arbetslivet.

När Arbetsdomstolen 2002 beslutade att det var rätt att sjukhusteknikerna som klappade på CTG-apparaten skulle ha högre lön än barnmorskorna som räddade liv med CTG-apparaten trodde jag att världen var galen. Och att inte alla kvinnor gick ut i generalstrejk då var obegripligt. Eller åtmistone körde en Lysistrate-variant. Jag kommer aldrig förlåta fackföreningarna för att de missade en verklig orättvisa som man borde ha kämpat för om man så hade dött på kuppen. Men det kanske var viktigare att ordna rabatter på försäkringar och annat tjafs.

Vårt samhälle, som jag tycker är fantastiskt och har många fördelar, sitter fast i en massa mög vad gäller jämlikhet och mänskliga rättigheter. Vi accepterar en mängd oacceptabla saker, mestadels genom vår tystnad. Vi håller med så länge det är opportunt och bekvämt, men tar sällan strid för det vi vet är rätt och riktigt. Vi fegar. Och jag hatar denna feghet. Undfallenhet. Status quo. Pissmyror.

Sedan mansgrisen Göran Persson glatt deklarerade att han var “feminist” vägrar jag att kalla mig “feminist”. Jag kommer alltid definiera mig som någon som kämpar för allas mänskliga rättigheter, och om det i så fall betyder att jag agerar “feministiskt” så må det vara.

Det Caitlin Moran gjorde i sin bok var att beskriva en enkel tankeövning: Gäller samma för män? Och då blir det enkelt. För män ha bara bröst på stranden? Om “ja”, då får kvinnor det också. Det är inte svårare än så.

Alla nyanser — som till exempel — “men du tittar väl mer tjejers tuttar, de har ju en större sexuell laddning” är bara dumheter. Att kräva att kvinnor måste klä sig annorlunda än män, om så det gäller en minimal bikini-överdel är samma djävla tjafs som att det ska ha på sig hucklen eller kjolar som når över knäet.

För att vara kristallklar: Om en man får gå med bar överkropp, så får en kvinna göra likaså. Allt annat är en eftergift till samma mekanismer som dårpippigänget som vill att kvinnor ska skyla hela kroppen för att män inte ska förledas att våldföra sig på kvinnor.

Innan nu någon idiot springer iväg och tycker att min ståndpunkt ger dem en ursäkt att slita nunnedoket eller hijaben av någon — det finns en övergripande regel som övertrumfar allt detta: Man ska undvika att lägga sig i vad vuxna människor väljer att ha på sig. Friheten att välja vad man vill ha på sig är en frihet som är viktigare än min frihet att bestämma vilka kläder någon annan ska ha på sig.

Som man bör man tänka efter riktigt noga innan man fäller omdömen om vad kvinnor “bör” ha på sig. Riktigt noga.

Så hur leder allt detta till politiska tuttar? Det finns, särskilt på helgerna, ett fenomen som består av kvinnor 60+ som alltid solar toppless. De har, förutom en solbränna på brösten som är perfekt och tydligt visar att de minsann inte har haft en bikiniöverdel de senaste 42 åren, en rakryggad stolthet som jag älskar.

De står stolta, solbrända, och tar inte skit från någon. Jag älskar dem allihop.

De är de som minns och kämpade under Francotiden. De som förlorade nära och kära bland de 2 miljoner spanjorer som fängslades under Francotiden. Palme kallade inte Franco för “Satans mördare” bara för att det var kul.

För dessa kvinnor är det ett ställningstagande. Under Francotiden i Spanien var det förbjudet för par att kyssas offentligt och gifta par höll som mest handen på gatorna. På badstränder rådde det strikta regler, varken män eller kvinnor fick till exempel visa bar överkropp. Dessa kvinnor, som säkerligen en okunnig turist från Norden kan undra över varför de som äldre kvinnliga medborgare flaxar med tuttarna på Playa de Postiguet, representerar ett politiskt ställningstagande och är en fyrbåk för att påminna om det förtryck som fascistoida och kvinnohatande rörelser alltid försöker återinföra. Det är viktigt. Ok, nog om tuttar.

Efter mina promenader, förlåt glömde förresten att påpeka att ganska många män har större tuttar än kvinnorna idag, badade jag länge. Det varma salta vattnet i Alicante gör all simning till en lek, jag som sjunker som en gråsten i en bassäng klarar till och med att crawla ett tag. Ligger mycket högre i vattnet här än hemma.

Lyckligt nybadad la mig på stranden och öppnade min bok “En droppe midnatt” av Jason ”Timbuktu” Diakité. Jag har haft den länge, den var också ett “fylleinköp” (Jag har en tendens att köpa böcker på fyllan. Inte alls så roligt och charmerande som det låter. Oftast dyrt). Sträckläste. Den är fantastisk. Lite jobbigt rent själsligt att jag identifierade mig mer med Jasons pappa än med Jason. Men det är en mycket viktig bok. Och historierna om USA, slaveriet och förtrycket av afroamerikaner får aldrig förnekas. Som idag, av den nuvarande presidenten.

Det är säkert någon som för hicka av Jasons jämförelser med Förintelsen — men de är fullständigt relevanta för mig som ändå har släkt som försvann i gaskamrarna. Förnekelsen av slaveriet och dess vanvett, förnekelsen av Förintelsen är av samma skrot och korn — och det som beskrivs i boken om det fortsatta förtrycket, rasismen och folkmordet på afroamerikaner är fullständigt relevant.

Det måste var nog nu. Och till alla mina vänner som ska till bokmässan i Göteborg de närmaste dagarna — ta ställning nu.

Ta strid för det som är rätt och riktigt. Till vilket pris som helst. Att bara besöka bokmässan och låtsas som ingenting är en skymf mot allt levande. För den tystnad av goda människor som sprider sig är en grogrund för samma krafter som kunde rationalisera folkmordet på miljoner afrikaner för snöd vinnings skull. Och möjliggöra folkmordet på judar, romer, oliktänkande, homosexuella, funktionshindrade och alla som inte passade in i den vanvettiga normer av den nazistiska och sverigedemokratiska övermänniskan.

Fascisterna och nazisterna är i finrummet nu.

Ska du bli medlöpare eller motståndare?