Att förklara något så att omgivningen förstår, helst med en aha-upplevelse, är en konstart. Och precis som konsterna ger fenomenet både utövaren och betraktaren en känsla av tillfredsställelse. Brian Cox förklarar på ett fantastiskt sätt Einsteins exempel på varför tiden saktar in för den som förflyttar sig (https://youtu.be/-O8lBIcHre0). Genom att förflytta sig med fart kan man få tiden att sakta ner. Utan att påverka den upplevda tiden för den som reser.

Detta gör mig glad. Det förklarar delvis min dragning till fart och resande. Jag försöker helt enkelt få tiden att sakta in. Att ta makten över min tid. Det går sådär. Men det händer märkliga och vackra ting hela tiden.

Helt oförhappandes har en av mina vänner från åttiotalet hoppat på flyget till Milano. Jag kommer alltså ha en reskamrat de närmaste dagarna. Detta kommer förmodligen ändra dynamiken i denna del av min resa. För att underlätta mitt skrivande så får vi tilldela min reskamrat ett alias. Jag har valt Ben.

För att skoja till det hoppade jag alltså ombord på Intercitytåg nr 666 från La Spezia till Milano för att möta upp. På tåget utspelade sig livet med precis den klarhet och ljuvlighet som jag uppskattar. Utöver de två charmerande italienska äldre damerna jag delade bord med — som adopterade mig för att jag lyft upp deras väskor på hatthyllan och tillrättavisat en tysk turist som envisades med att sätta sig på den ena damens tredje matsäckspåse — satt det vid vårt bord även en ung italiensk kvinna som försökte sig på att representera “goth-stilen”.

Italienare kan många saker. De kan verkligen mat, samtal om mat, filosofier om mat och en hel del om boktryckarkonst, de kan väva utsökta kostymtyger och generellt skickliga inom design.

Men “goth” och “punk” funkar inte. Det svarta färgade håret är lite för svart och perfekt. Nitarna i jackan är stokastiskt utplacerade med samma precision som Agfa:s bästa fotosättare gjorde under det sena åttiotalets landvinngar med stokastiska raster. Allt med henne är lite för snyggt och tillrättalagt för att kunna ärligt klassas som “goth”. Eller “Goth Lolita” som jag tror att det korrekta termen i just detta fall.

Det är lite som om Milanos bästa kläddesigners sagt: “Vi kör lite ‘gothigt’ i år. Allora!”. Som person är hon alldeles lika förtjusande som mina damer på andra sidan bordet, och jag får en inblick i hur unga italienare använder Snapchat. De skickar… matbilder. Under de tre timmarna som resan från La Spezia till Milano pågick fick hon mer än 30 snaps varav minst tjugo handlade om mat som åts, mat som inhandlats, mat som höll på att tillagats och mat som skulle ätas. Alla mina fördomar om italienare bekräftades, och jag lovade mig själv att ta upp detta som exempel nästa gång någon påstår att det finns en skiljelinje mellan att leva på nätet eller IRL. Kulturellt är de identiska. I Italien.

Två bord ner, på motsatta sidan, satt ett mycket förälskat par i tjugoårsåldern. De var verkligen kärleksfulla mot varandra, lite på det där klumpiga, vantavalna sättet som många av oss minns från tonåren. De försökte behärska sig för att inte bli ett spetakel på tåget, samtidigt som de inte riktigt kunde låta bli att ständigt bibehålla den fysiska kontakten. De var mycket vackra, både som individuella varelser och som ett par. Och de utstrålade kärlek och åtrå på ett sätt som precis var ok för att ingen skulle kunna ta anstöt samtidigt som det var uppenbart för alla i hela tågsättet vad som pågick.

Och vi var flera, som i smyg, tittade på dem. Vissa av oss med mer livserfarenhet såg på dem med en sorts ömsint glädje och förhoppning, några andra med en fascination inför livets antropologiska mirakel där det bara var Sir David Attenborough’s speakerröst som saknades. När de väl somnade vilande kind mot kind var stämningen i vagnen lite som när man ser surikaterna somna och falla över på sidan.

Väl framme i Milano möttes jag och Ben på en av stationens uteserveringar och drack några Aperol Spritzers innan hemfärden till La Spezia. Och resan tillbaka blev lika fascinerade, dels för att jag hade fixat en alldeles för stor matsäck, dels för hur vi gemensamt engagerade oss i våra resgrannar. Det finns en ung italiensk kvinna vid namn Fredrica som numera är mer än välbekant med Fredrika Bremer och hennes gärning.

Efter vin, mat, samtal som var mer eller mindre diskreta om fordom äventyr och mängden låneord i engelskan från vikingarna och romarriket kom vi lyckligt fram till La Spezia och hittade det rum vi bokat. Vi checkade in, packade ur och skulle just kasta oss ut i natten när Ben plockade fram en förpackning med Jägermeister miniflaskor. Det var givetvis ett rekvisit för utgång att man tog en Jäger.

Jag log, tog emot flaskan, och svepte den med en snäll känsla av att åttiotalet var på besök. Och våra samtal i natten handlade till stor del om ung kärlek och dess löfte om en bättre värld.

Plus en massa skvaller.