Ben sov länge. Jag har haft en vecka på mig att tagga ner och börja slappa av från arbetsrelaterad stress, Ben kom direkt från jobbet. Och gårdagen slutade ganska sent efter en runda på stan. Så det blev en vilodag. Runt elva gick vi ut i ett regnigt La Spezia för att äta frukost.

Vissa vänner är den där obarmhärtigt postiva typen som ska förbättra en. Det finns ingen hejd på alla förslag om vad man borde göra för att bli en bättre variant av sig själv. Vilket leder till ganska skojiga diskussioner om vad man kan och inte kan säga till sina vänner.

Att föra denna typ av samtal på ett italienskt cafe som ligger precis vid gathörnet mitt emot ett stort museum en regnig dag är underhållande. För de tillfälliga gästerna så att säga. För vid varje regnskur hoppade det in nya människor som tog skydd från de tillfälliga störtskurarna. Att se två personer som har en vild diskussion om vad som är nämnbart eller onämnbart bland vänner över frukost mitt på dagen, och utan sammanhanget i hela samtalet, verkade vara fascinerande. En man vid ett grannbord sneglade med jämna mellanrum över sin dagstidning (La Nazione). Sedan går det nog inte att förneka att även om samtalet fördes på svenska så är vissa åtbörder och svenska ord så tydliga att det inte gick att ta miste på vad de delarna av samtalet handlade om.

Väl klara med frukosten och samtalet försökte vi planera dagen. Det regnade som sagt, så planen blev att ta sig till någon form av Mammons tempel för att komplettera lite utrustningsdetaljer.

Jag gillar verkligen inte köpcenter. Jag moraliserar inte över andras glädje att tillbringa tid i dessa, men själv tycker jag att hela upplevelsen är ångestframkallande. Men det var logiskt att utnyttja tiden så, och följa cafeägarens rekommendation ta den lokala bussen dit. Vi tog oss till busshållplatsen genom regnskurarna, och kurade ihop med en flock skolungdomar. Buss 12 kom efter mindre än fem minuter och vi hoppade in i en knökfull buss genom bakdörrarna. Hela bussen var full av skolungdomar. Fullpackad och immig som bussen jag mötte i Rimini. Fast nu var jag på insidan.

Det var en otroligt hög ljudnivå i bussen. Men inget skrik eller skrän, utan ett sammansatt sorl av många samtal. Alla talade med någon oavbrutet, många givetvis samtidigt som de bläddrade i sitt Insta eller Snapchat. Jag spanande, mer eller mindre diskret, på flödena som strömmade på skärmarna hos de som stod närmast och skrek till Ben varje gång någons Snap hade bilder på mat. Det var 13–14-åringar hela bunten — och de hade bilder på mat i sina Snaps. Italienare. Basta.

Bussen kommer ingenvart. När vi suttit fast i tio minuter och kommit kanske en kilometer frågade Ben några av skolungdomarna vilken hållplats som “Shopping Center” var närmast. “Här!”, svarade de och pekade i en riktning. Så vi hoppade av, gick runt lite förvirrat, frågade vuxna La Spezia-bor och fick hela tiden vaga hänvisningar, lite hit och lite dit. Till slut inser vi att alla kopplar “Shopping Center” till de centrala handelsgatorna. Alltså “centrum”. Och skrattar gott åt det faktum att vi åkt buss i sammanlagt en kvart, gått runt i minst en halvtimme och nu var 200 meter från caféet där vi började.

Vespan hade vi parkerat utanför caféet kvällen innan. Så nu tog vi Vespan med planen att köra i den generella riktning som buss 12s sträckning verkade ha och hoppas på det bästa. Planen sprack efter ett par kilometer då en störtskur tvingade in oss på en bensinstation för att få skydd från regnet. Vi var vilse. Men, det var flera andra skooteråkare som tog skydd från vädret och Ben bad om vägvisning. Det slutade med att en snäll skooteråkare visade vägen, pilandes genom stora delar av staden i bästa rallystil. När köpcentret tornade upp sig viftade vi tack och farväl och svängde in i tillhörande p-hus.

Väl klara med det vi skulle ordna körde vi tillbaka till staden och åt en fantastisk lunch. Öl, Carbonara till primo och bläckfisk som secundo till Ben, jag åt spagetti med vongole och kyckling Cacciatore samt drack vitt vin. Hela måltiden kryddades av vårt samtal om relationer i vuxen ålder, hur vänner blir både viktigare och svårare med åren samt en hel del skvaller.

Men dagens behållning var, utöver den fantastiska maten, det vi såg på bussresan. För de barn, eller som jag hellre vill kalla dem: ungdomarna, var alerta, deltagande och kombinerade både samtalet irl och online på ett sömlost sätt. Det gick inte att misstolka, de var inte slavar under teknik, tekniken varken hinder eller krycka. Den bara var. Och de var livliga och engagerande utan att vara stökiga. Till och med hjälpsamma när de välvilligt ledde oss fel. Eller rätt.

Det kommer bli bra.