De som känner mig lite mer vet att jag har en grej för kristallklart vatten. Jag badar hellre i 4-gradigt kristallklart vatten än 25-gradigt med minsta anstrykning till grumlighet. I kväll är sista kvällen i Alicante, i morgon bitti flyger jag hem. Och när jag försöker sammanställa min resa mentalt, med alla upplevelser, känner jag att jag kanske underlåtit att beskriva alla mina bad i kristallklart vatten.

Det har varit ljuvliga bad. Många. I timmar.

Det är många saker jag, medvetet och omedvetet, inte tagit med i dessa resebrev. I mångt och mycket handlar det outsagda om mina egna brister och tvivel, till vissa delar handlar det om hänsyn till de jag träffat längs vägen.

Vet inte varför, för vissa borde jag te mig skrämmande ur hänsyn till storlek och volym, men jag tycks ändå alltid hamna brevid någon som vill berätta om sitt liv. Den här resan har jag blivit omfamnad av fler främlingar än någonsin tidigare. Innerligare.

Jag har träffat flera vinddrivna existenser som består av män i min ålder +/- 5 år som alla är slitna och märkta av en sorg som luktar brustna drömmar. De sitter fast i en rävsax där de framhäver Guldkustens fördelar samtidigt som de förbannar dess svårigheter. Och ensamheten. I samma andetag som de utropar att de spanska kvinnorna är mycket bättre än deras skandinaviska systrar. På ett sätt som inte framgår. Men det handlar om ensamhet. Förmodligen det som blir vår civilisations undergång. Alla dessa olyckliga ensamma människor. Det är lätt att hamna där, jag är för evigt tacksam att Ben kom och hängde några dagar i Italien och bröt upp det ensidiga perspektiv man lätt får när man umgås för mycket med sig själv.

För mig är det en balans. Jag behöver en flock och ett sammanhang. Samtidigt behöver jag att få gå åt sidan. En vän kallar mig för introvert med extrovert skolning. För min del blir gärna gnabbandet på Facebook ett substitut, en sorts mental masturbation. Eller exhibitionism. Eller bara garv.

I de tidiga sociala medierna, innan vi lärt oss fullt ut, flöt gränsen mellan det äkta nära sammanhanget mellan vänner i den fysiska verkligheten och de som man lärt känna ihop. För oss var det en sanning, inte ett slagord att vänner IRL/digitalt var lika mycket värda. Jag kommer aldrig att acceptera “att det var bättre förr”, men det var annorlunda. Lättare än idag.

Men klockan klämtar för denna semesterresa, jag har börjat läsa igenom jobbeposten, svara på mötesbokningarna och börjat tänka på allvar på hur hösten ska bli.

Tror att jag ska ta med mig lärdomar från fyra veckor på scooter i Europa. Acceleration äger. Man kan sikta på en lucka i stadstrafiken 20 meter fram och bara sätta den. Det finns alltid plats mellan filerna om man gasar. Man kan förklara allt med olika nyanser av axelryckningar och utsträcka händer. Eller åtminstone komma undan.

Ta lite risker helt enkelt.

Det här texten blir rörig. För den här dagen har varit rörig känslomässigt. Det går inte att komma ifrån att ett massmord liksom pajar dagen en del. Och sedan rör det till sig i mitt huvud rejält.

Framförallt så skäms jag för vissa av mina funderingar. Jag kan givetvis med hjälp av logik och resonemang komma fram till att jag inte har den minsta anledning att skämmas överhuvudtaget. Samtidigt är det en del av svårigheten i att vara en människa med mina bekymmer — logik och resonemang hjälper inte alltid. Skäms ändå. Förtvivlan över att inte kunna avvärja. Eller hjälpa.

Låt mig exemplifiera: Jag vaknade utvilad, priviligerad som få, i ett litet vackert rum i centrala Alicante. Jag gör mina sysslor, gnolar lite, småskrattar lite åt mina drömmar och smiter ner på stan. Runt 10:30 dyker noterar jag nyheten om Las Vegas. Jag hinner tänka, innan jag hinner hejda mig själv, hoppas nu att det är en ensam dåre. Ijte en terrorattack för då flippar Trump. Strax efter kommer nyheten om att två är döda och ett tjugotal skadade. Och jag tänker: “Det är orimligt få döda och skadade, skytt med automatvapen från högre position, antingen har någon missuppfattat något eller så är det någon som är okunnig”. Jag hinner till och med tänka, “det kanske inte blir värre. Skönt.”.

Några minuter efter det så ser jag filmen från konserten. Då förstår jag att detta kommer vara en katastrof. Så mycket automateld mot en folkmassa leder till en massaker. Uppgiften om två döda är helt enkelt bristfällig information. Jag stänger av och bestämmer mig för att vänta minst två timmar för att inte dras med i den informationsmässiga “feeding frenzyn”.

Och så skäms jag. För att jag gör kalkylen. För att jag hoppas på att det “bara ska vara 2 döda och 20 skadade”. Som om siffror och kalkyler kan på något sätt förändra galenskapen. Eller geografin — att det som händer i Vegas på något sätt är värre eller lättare att empatisera med än det som händer i Syrien eller Mali. Som när tvåhundra skolflickor kunde bli bortrövade utan att världssamfundet skickade in alla sina olika specialstyrkor med fantasifulla motton. Och vi/jag gjorde inget. Det finns ingen vinkel jag kan betrakta denna händelse ifrån där jag inte känner någon form av skuld.

Så jag förtränger och känner skuld för att jag förtränger. Och förtränger lite till. Jag till och med rationaliserar över att det är bättre att jag skiter i det just nu så att jag kan hantera det bättre senare.

Så jag går längs stranden. Och fokuserar på det. Och försöker på upplevelsen av stranden, människorna, solen, företeelsen. Fokusera kan jag. In i absurdum. Min promenad är fylld av likadana, roliga och tragiska historier och livsöden som alla andra dagar.

Det är måndag i Alicante, och charterflygen släppte av nya horder igår kväll vilket yttrar sig i nya blekvita kroppar som kommer bränna sig idag. Måndag: blekvit, tisdag, rosaröd till rött, onsdagar rosa med solkrämsvitt i slarviga smetningar, mot helgen avtagande bränna och mer gyllne kulörer.

Ibland tror jag att allt är David Attenboroughs fel. Alla dessa fantastiska naturprogram, och den oförställda glädjen i hans röst när han beskrev den ena zoologiska företeelsen efter den andra. Jan Lindblad och Sten Bergman kan få en liten släng av sleven, de hjälpte också till att förmedla en observationens glädje. Men jag hoppade alla de olika djuren och fastnade för en art. Homo Sapiens. Sett med dessa ögon är stranden en fest. Det finns så mycket att se, så många beteenden och ritualer att fascineras över.

Noterar plötsligt att jag tillhör en större flock av äldre (65+) människor som går längs stranden, fram och tillbaka. Tänker plötsligt, men va fan, inte har jag blivit så gammal att jag vandrar med pensionärerna? Jag borde kanske öka tempot så att jag tydligt skiljer ut mig från denna flock. Några sekunder senare struttar en kille, kanske tio år yngre än mig, förbi min pensionärsflock med viktig min och förmedlar en uppenbar upplevd känsla att han är oerhört attraktiv och en gåva till mänskligheten. I Speedos modell tanga. I Speedos modell tanga som är en eller två storlekar för små.

Jag faller in i flockens skydd och försöker kväva ett gapskratt. Stannar tryggt bland pensionärerna. Hellre där.

Vissa jag passerar är ofantligt vackra. Till saken hör att jag är behagligt närsynt. Jag ser alldeles utmärkt för att läsa utan glasögon, men på större avstånd är min tillvaro softad. Alla är lätt softade, rykorna utsuddade, ärren likaså. Så jag ser oftast en tolkning av människor där deras egenupplevda brister är dolda för mig, och min distansbild av människor är en kombination av deras rörelseschema, färg och form. Jag har svårt att känna igen vänner på 15–20 meters avstånd om de inte rör sig. Därför hälsar jag på alla och envar jag passerar, vill ju inte missa någon jag känner.

Och jag uppfattas som oerhört observant på kollegors och vänners hårstils- och klädförändringar, vilket jag måste erkänna beror mer på att jag noterar en avvikelse i “min” bild mot det förväntade än att jag är särskilt artig och uppmärksam.

Mitt seende leder till underbara förvecklingar nästan dagligen. Medan jag skriver detta har jag just fått en vacker kvinna att rodna. Av misstag. Och förra året, när jag använde linser men av ren ovana tittade på samma sätt som när jag inte har linser, lärde jag känna en absolut charmerande man som trodde att jag stötte på honom samt en rysk gangster som jag söp bort en bar tillsammans med. Ryssen trodde först att jag muckade.

Med Attenborough-rösten påslagen i huvudet så blir allt detta vettlöst roligt. Som när den bedårande och mycket sexuellt attraktiva kvinnan i 25-årsåldern reser sig för att gå ut i vattnet och Attenborough i mitt huvud säger: “As the young fertile female strides into the surf the males in the tribe, regardless of age or rank, all straighten their spine to prove their male features as strong and good providers. The younger strong male specimens of the tribe try discreetly to stride into the water beside her for no apparent reason.”.

När dator-hjärna-gränsnittet blir klart om några år är min framtid säkrad. Kommer att registrera ett framtida upphållningsformat, där mina syner och tolkningar broadcastas till alla intressade tittare. Utöver mina oavbrutna fantaiser och tolkningar, så kommer jag attt åtföljas av en AI — som till publiken, inte mig, gör en overlay med googlad big data på de människor jag tittar på. Så när mina strömmande tankar förmedlar hela min bild av en nordisk valkyria som tillbringat en natt med en förälskad spanjor så kommer facit, det vill säga om det finns fakta som stöder min fantasi, att visas för publiken. Det kan till och med finnas ett poängssystem och tävlingsform där publiken kan satsa på om jag har rätt eller fel om de jag beskriver.

Bör kanske förvarna redan nu, mina fantasier och mikroberättelser om de människor jag ser är ofta NSFW.

MItt i allt detta går jag till baren och dricker en cerveza sin alcohol. Och släpper lös vilddjuret. Nu är det 20 döda och hundratals skadade. Och jag skäms igen. Jag kunde stänga av och njuta i ett soligt vattenbryn. Det var illa nog med galenskapen i Barcelona, nu detta. Och eftersom dagen går blir det bara värre. Plötsligt dyker det upp uppgifter om ISIS, något som inga amerikanska medier går med.

När det börjar stabilisera sig i nyhetsflödet handlar det om minst 58 döda och över 500 skadade. Den värsta masskjutningen i USA. I modern tid vill jag tillägga. Och skäms igen. Och så talar Trump. Och jag skäms å hans vägnar. Och å USAs. Och är tvungen att stänga av igen. Vilket jag kommer att skämmas för.

Bestämmer mig för att börja förmulera mig kring hur vi har hamnat här. Vilket jag absolut inte har de korrekta förutsättningarna för att göra. Varken kunskapsmässigt eller intelligensmässigt. Men jag har en aning. Det blir ett uppdrag att ta sig an en annan dag. Inte idag.

Idag släcker vi lådan. Försöker på nytt i morgon.

En märklig dag. Efter gårdagens äventyr (det blev ganska sent under rond 3) kändes det som det var dags för en vilodag. Jo, det kan låta märkligt, jag har ju redan “semester under semestern” just nu, men i ärlighetens namn — det händer spännande saker hela tiden.

Mitt i allt det mörka och sorgliga jag har i mitt huvud lever jag ett lyckligt lottat liv på många olika plan. Jag är oerhört tacksam och glad för alla de upplevelser och erfarenheter jag fått vara med om. Med risk att fullständigt cementera min töntstämpel är mina barn en ständig källa till glädje — och jag upplever att vår relation blir mer och mer intressant för varje dag som går. Som barn var de en stolthet, som vuxna har de blivit riktigt spännande människor. Även om de med jämna mellanrum agerar föräldraaktigt gentemot mig och himlar lite för ofta med ögonen åt mina bravader. De har dock förtjänat den rätten. För evigt.

Segade mig ner efter en sovmorgon till Vespan och körde bort till ett av mina morgonhak i västra sidan av stan. Café Cortado och en tostada med olja och tomat. Redan här är händelserna i Barcelona det alla våndas över.

Många av de jag träffat är invandrare från Latinamerika. De jobbar och kämpar för att bli spanska medborgare. Men det går inte att ta miste på att de tycker att det är obehagligt med att staten slår till med makt. Som om detta var något man lämna i Latinamerika och aldrig mer vill se. De utstrålar en lite avvaktande, sordinartad stämning när frågan kommer upp. Jag har hittills inte träffat en enda katalonier under min resa som är för självständighet.

Men nästan alla katalonier och spanjorer jag talat med är mer rädda för att den spanska staten gått över en gräns som inte borde passerats. Att man borde bara låtit omröstningen löpa. Inte skjuta med gummikulor. Att detta kanske leder till att några idioter eskalerar. Oro. Efter frukost sladdar jag ner till min favoritbar längs strandpromenaden. Där ägnar jag åt min absoluta favoritsysselsättning: Att titta på folk.

Men även här slår våldet från Barcelona igenom, ett spanskt par i min ålder vid bordet brevid streamar tv från kravallerna. De är “spansk-spanska”, något som tar en god stund att reda ut efter deras engelskkunskaper är i klass med mina spanskkunskaper. Det vill säga: Nada. Men de är oroliga. Deras dotter lever tillsammans med en skollärare som är katalan och de vet inte riktigt vad de ska göra. De senaste åren har det dessutom tillkommit drakonisk lagstiftning i Spanien som gör det brottsligt att filma demonstrationer, eller pågående polisingripanden.

Så mitt i min ljuvliga morgon, med milda moln som skyddar från solens strålar men håller temperaturen över 24 grader, vackra och vidunderliga människor att skåda och vanvettigt duktiga triathlondeltagare som springer förbi hörs de upprörda skriken från Barcelona. För ett ögonblick ser jag mig omkring och undrar: Gör jag rätt? Eller är jag en skamfull medlöpare som utnyttjar solen, värmen och gästfriheten aningslöst? Ännu en pamp som solar i fascismens anlete?

Jag försöker fråga paret om vad man borde göra, men de svarar med den axelryckning som jag nu sett mer än 200 varianter av (för att travestera myten om uttryck för snö). De går, och jag funderar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag sitter kvar och funderar mycket på min morfar. Min morfar Tage Oskar Ludvig Friman, är den person som med minst ord påverkat mig mest i mitt liv. Det var min morfar som lärde mig att njuta av att sitta vid en uteservering, dricka något gott och titta på folk. Jag var fortfarande ett barn när vi gjorde det tillsammans de första gångerna. Hans liv är en saga för sig, från tolfte barnet i en fiskarfamilj i Limhamn till att bli försteskötare på Östra Sjukhuset i Malmö i hela sitt liv med undantag av att vara med på de vita bussarna och jobba för Röda Korset i Sinai.

Jag tror inte att han sagt tusen ord till mig under den tid vi hade tillsammans. Men han är ändå ett evigt föredöme och riktmärke i mitt liv. Det är en historia för en annan dag, men jag när hamnar i denna typ av funderingar — hur skulle Ludde ha agerat?

Och svaret var enkelt, han skulle ha suttit kvar, tänt en ny Pall Mall i sitt lite för långa silvermunstycke, beställt ett glas rödvin och tittat på folk. Så jag beställde en ny cerveza sin alcohol och tittade på folk.

Redan efter några minuter noterade jag att det fanns ganska många söndagsflanörer som håller varandra i handen. Jag började så sakteliga fotografera alla par som gick förbi som höll varandra i handen. Efter mer än 150 bilder började jag sköjna ett mönster, äldre par tycks vara mer ungdomliga, kärleksfulla och älskvärda än par i trettioårsåldern.

Jag tar inte bilder för att visa, jag tar bilder för att ha som anteckningar för att kunna minnas eller bearbeta. Och många bilder eller filmsnuttar visar även det som är fult och ledsamt. Som den unga kvinnan som trots sin underliggande skönhet inte kan dölja att hennes stötiga energi-ineffektiva gångstil är en del i hennes ortorexi, eller alla de män som likt mig själv inte lyckas dräpa det ångestätande matmonstret i vår buk.

Några av paren som passerar är absolut vackra. Det syns att de levt länge ihop, och det går inte att missta sig på att de har utvecklat flera grader av kärlek under åren som passerat. Det finns en ton, eller så är det jag som hittar på igen, att de har levt sig igenom besvikelser och stormar och ändå hittat någon form av harmoni i denna senare del av livet. Jag övertolkar säkert, men de små rörelserna av hänsyn och omsorg av den andre som uppvisas ger mig hopp.

Det kanske är bara det man ska sträva efter.

Små rörelser av hänsyn och omsorg.

Jag glömde berätta om att jag tidigare på förmiddagen hälsade på hos Harley Davidson Alicante, de snälla och skickliga människorna som tog hand om min XR1200 förra vintern. De hade öppet hus för att visa Harley Davidsons 2018-årsmodeller och lite allmänt party. Nico (verkstadschefen som jag haft stor hjälp och glädje av) hälsade glatt och berättade för de som stod runt omkring om att jag är den där galne svensken…

Det är kluvet. HD-grejen ger ett direkt sammanhang, en klick att hänga med. För mig som känner mig sammanhangslös hade det varit världens enklaste lösning. Gå all-in på HD-grejen. Jag är med i både Harley Owner Group (HOG) och Harley-Davidson Club Sweden (H-DCS). Och jag tycker verkligen om min HD.

Men, med få undantag, handlar det om medelålders män i min egen ålder och viktklass som köper en sorts påklistrad badass-stil. Ja, som sagt, det finns många som lever ut en äkta sorts frihetsönskan, men jag hävdar att för många är det ett lättköpt paket de tror ska göra dem lyckliga.

Jag tror att det är smart marketing som får många att tro att den frihet just en HD ger dem kommer att förbättra deras liv. Den friheten tror jag många skulle kunna uppleva på en knallert eller (hör och häpna) en Vespa. Vårt konsumtionssamhälle har nu gått så långt att till och med frihetstörst och rebellanda numera är nerkokade till varumärken som Harley-Davidson och Dr. Martens.

För de ser lite lustiga ut. I sina västar med sina ryggmärken. Och man kan se på deras motorcyklar att de sällan möter regn eller lera. På de som är igång och man kan se kilometerställningen bekräftas mina fördomar, dessa enorma motorer med över 1340 kubik och vridmoment att dra över alla världens berg och slätter används för att söndagsåka någon mil emellanåt.

De är helt enkelt lite för helylle. Lite tjänstemannalängtan till friheten och oansvarets vidder. Vara vildare än vad normen tillåter. Bara man är hemma i tid för att gå till jobbet nästa dag. Hemma i Sverige är det komplext. Det finns en mängd typer som lyckas ta frihetslängtan och förvränga det till någon sorts legitimering av sossehat vilket öppnar för ett fullständigt tokigt resonemang om att man ska gilla Sverigedemokraterna. Varje dag i mitt Facebookflöde är det någon som jag vet är en bra människa när det gäller som delar någon vidrig SD-propaganda.

SD lyckades kapa ett stort stöd genom att ljuga om att de är motorsportvänliga. För mig som kör, mycket och oftast själv, blir det allt jobbigare att hänga på HD-aktiviteter. Förr räckte det att man körde och höll käften. Nu ska man på något sätt acceptera att folk skränar skit. Ok, det sas en massa skit förr också — men det fanns en större spridning på skiten. Nog om min morgon.

Slut på gnället. Och det var absolut inte bättre förr, det var annorlunda.

Gick tillbaka till rummet och vilande några timmar. Och sedan ut i natten. Det är en förtvivlat bra stämning här. Sorlet är lika högt, några av de som jag såg i eftermiddags har bara flyttat några bord längs gatan och är i gasen precis som innan.

Det är tydligare så här sent på kvällen att det är ganska många tjejgäng som går ut tillsammans. Och de har roligt utan att blanda in killar i denna fas av natten. På det hela taget, de är snygga, smarta, utåtriktade och framåt. Oavsett ålder. En dam i den kategori som jag verkar äga (63+) blinkade nyss förföriskt med ena ögat. Det vill säga — jag talar inte om tonårstjejgäng utan om grupper på 4 till 6 jämnåriga kvinnor som hänger tillsammans. I alla åldrar.

Som om Sex and the City var en instruktionsfilm för den moderna spanska kvinnan. Och hur Samantha låter dubbad ska jag låta bli min godnattsaga.

Skämt åsido, jag har ofta fel. Och mina analyser av mänskligt beteende är kraftigt färgade av mina egna romantiska fantasier och förhoppningar. Men med det jag sett den senaste tiden så tror jag att patriakatets tid snart är över. Kvinnor inte bara kan själv, de får allt färre skäl att vilja umgås med män.

The reign of men is about to fall.

Lördag eftermiddag i Alicante. Det känns som om alla vackra kvinnor klätt upp sig till tänderna och just nu frekventerar stadens alla uteserveringar. Missförstå mig rätt, det hänger massor av snygga män också, men deras förberedelser verkar ha sträckt sig till att ta på sig en välstruken skjorta till jeansen.

Jag brukar vanligtvis skriva min dagliga reseberättelse sent på kvällen, men idag satte jag mig vid datorn för att följa händelserna i Göteborg. Och fastnade där. Därav denna underliga tid för att sammafatta dagen.

Under förmiddagen checkade jag ut från senaste dagarnas boende för att checka in hos Silvinia, som jag bott hos tidigare. Jag är lite hemligt förälskad i henne, vilket är både genant och komiskt. Särskilt med tanke på att vi konsekvent, varenda gång vi kommunicerar, lyckas missförstå varandra totalt. Bor här tills den 4 oktober då jag flyger hem.

Efter ömsesidiga artighetsbetygelser — fulla av förvirring — lyckades jag i alla fall få veta att hon hade klarat sitt medborgarskapsprov som hon skrev sist jag var här. För att få söka medborgarskap, om man kommer från Latinamerika, måste man klara ett spanskprov som omfattar bland annat spansk historia, samhällskunskap och själva språket spanska. Det verkar oerhört svårt och omfattande.

Med detta klart är det hennes förhoppning att hon kommer att få bli spansk medborgare inom 2–3 år. Måste komma ihåg att smita förbi Mercadon och köpa en “grattis-cava”. Från kafebordet där jag sitter vid ser jag den ena välfriserade, välsminkade och välklädda kvinnan efter den andra gå förbi. Och till serveringen kommer grupper som sammanstrålat på stan och nu ska hänga.

Ett stickspår: För tio sekunder sedan passerade en kvinna i 35-årsåldern med ledarhund. Hon må ha varit blind, men make-up och klädsel fick fick mig att haja till. Hon var oklanderligt chic och koordinerad, från en stillbild hade jag sagt att hon omöjligen kunde vara synskadad och att ledarhunden endast var rekvisita (Nej, det betyder inte att jag menar att synskadade inte kan vara väklädda och välsminkade, men det min erfarenhet är att de väljer stil som går att upprätthålla enkelt utan möjligheten att spegla sig). Endast i sammanhanget och samspelet mellan henne och hunden blev det tydligt att hon var synskadad och inte ett spektakel.

Alla pratar. Sorlet är extremt högt. Med många hjärtliga skratt. Det är säkert så här de flesta drägliga lördagar i Alicante här i teaterdistriktet, men eftersom mängden turister är nästan obefintlig så blir det en annan stämning. Lite festligare, måste jag erkänna.

Och fler minikjolar. Jag kanske romantiserar som vanligt, men jag upplever att tjejgängen är lite roligare, har vildare samtal och att de är lite säkrare på tillvaron just nu. Lite mer framåt. Lite Beyonce “girl power” eller motsvarande. De är under alla omständigheter inga passiva objekt som väntar på Prince Charming.

Den tiden är förbi. Lyckligtvis.

Idag har jag kört. Timmar i stadstrafik. För att lära. Och det är så roligt.

Det är en berusande känsla att svepa fram i, genom och mellan trafiken i Alicante. Det är givetvis helt vansinnigt, i jeans, t-shirt och flip-flop, att susa genom fredagsrusningen. Men jag behöver fortsätta träna för att levla upp förbi “turist-nivån”. Ska jag kunna acklimatisera mig och integrera mig i samhället här måste jag åtminstone kunna köra som folk. Folk här. För här kör alla.

Spanien är ett tydligt klassamhälle. Det finns en liten grupp oerhört rika, en rik övre medelklass, stor medelrik medelsklass och en mycket stor grupp som i brist på bättre får benämnas arbetarklass. Utöver detta finns det olika grader av fattiga. Alla dessa begrepp får tas med en nypa salt, det är min bedömning och föranleds endast av mina observationer och vad jag lyckas läsa mig till. Jag är inte utbildad i denna typ av analyser. Men jag rör mig obehindrat i de flesta miljöer och har en tendens att se mycket. Jag är tillräckligt medveten att inse att jag med min svenska tjänstemannalön tjänar ohyggligt mycket jämfört med de människor jag genom AirBnB väljer att hyra rum hos. Det skulle nästan kunna betecknas, om man inte känner mig personligen, som en sorts social turism när jag bor hemma hos folk för 165 kronor natten. Och äter god frukost för 1,50€ på lokal. I de delar av Alicante där större delen av ovan nämnda “arbetsklass” bor.

Det finns tydliga klassmarkörer. Accessoarer som klockor och smycken. Handväskor. Kostymer. Och bilar. Vanligt folk här kör skooter eller tar bussen. Eller en extremt skruttig bil. Om du har råd att ha en nyare bil så har du pengar. Kör du barnen till och från skolan i bil så är du medelklass eller mer. Överklassen låter barnskötaren hämta och lämna.

Oavsett klasstillhörighet så finns det en stabilitet kring klassbegreppen, jag tror/gissar/anar att rörligheten mellan klassbegreppen handlar mer om individernas uppfattningar om sin egen klasstillhörighet än deras faktiska socioekonomiska förutsättningar. Enklare uttryckt, jag tror att få bryter klassgränserna för att de är övertygade om att de är fast i dem. För evigt.

Vilket leder oss tillbaka till körandet. Skooterkörandet. På morgonen är det tusentals skootrar som kör barn till skolan och folk till jobbet. Så jag väljer bara ut en “slumpmässig” skooter vid ett rödljus och följer efter. “Slumpmässig” är väl att fara lite med osanning, jag väljer ut folk och ekipage som jag tycker ser intressanta ut. Ibland blir det bara en kort tur innan jag får ge upp, eller att resan naturligt slutar med att de når sina mål. Och ibland blir det rena rallyn. Några gånger får jag släppa eftersom farten och marginalerna är så små att jag bedömer situationen som livsfarlig. Med detta sagt vill jag påminna att jag har licens för att tävlingsköra. Jag är absolut inte duktig eller snabb på bana — men jag har kört med de bästa och brukar kunna hänga av de flesta korvkiosk-amatörer. Och här får jag ge mig för damer i min mammas ålder som bara drar ifrån. En kvinna i min ålder bredsladdade runt hörnet til Saluhallen. Med en skooter.

Jag omvärderar helt Marc Marques, Maverick Vinales och Dani Pedrosa som MotoGP efter dagens äventyr. Ja, de är otroligt duktiga. Dock är på något sätt begripligt att de är snabba om de vuxit upp i ett samhälle där gammelmormor kör fortare än de flesta.

Jag kör länge i tandem med en stilig herre i kostym. Han påpekar vänligt vid ett rödljus att jag borde ha bättre skor på mig om jag ska köra aktivt. Och pekar på sina loafers i mocka. Jag ler tillbaka och säger “Si. Gracias”.

Vi kör ikapp två poliser på skooter. Jag släpper på gasen instinktivt, men han drar på. De drar på. Jag hakar. Och plötsligt kör vi längs en boulevard i ca 65–70 km/h. Vi hamnar alla fyra vid nästa rödljus som vid en startlinje. Alla tittar rakt fram och fullständigt ignorerar varandra.

I Alicante, och i många spanska städer slår ljuset om efter ett par sekunder när den gröna gubben vid övergångsstället slår över till rött. Så ett snabbt startbeteende är: när fotgängarna får rött, titta rakt fram, starten sker inom 3 till 6 sekunder. Man stirrar rakt fram för att inte vaja till när man drar fullt, och låter periferiseendet hålla koll på trafiksignalen.

Det bor ju en tävlingsdjävul i mig. Kan ju inte låta bli. Så jag timar starten bäst och drar fullt i exakt rätt ögonblick. Får ett försprång på minst 3 meter innan de alla satsar fullt. Hinner mentalt fira segern i tre sekunder innan jag inser att det kommer ju för fan ta mig för fortkörning och släpper gasen bara för att bli omblåst av tre dårar, vara två poliser som drar gemensamt fram och vidare. Spanien.

Efter denna upplevelse kör jag ner till stranden, upptäcker att vägen till min favoritbar är avspärrad då det ska bli triathlon i helgen. Surt. Jag har blivit tillräcklig stamkund under åren att jag får parkera på uteservingens mark och inte 200 meter bort på mc-parkeringen.

Så jag får köra ett kvarter bort till min favoritrestaurang och parkera där och gå till stranden. På väg till stranden tänker jag på att det ska vara en mängd olika kulturevenemang i helgen. Och triathlon lördag och söndag. Samt ett illegalt val. Är lite orolig för att det kan bli stökigt. För de här människorna som jag träffar hade röstat “Non”.

Men om man säger till dem att de inte får rösta — då tar det nog fan i våld. Är inte det minsta orolig för min egen del eller för turisterna. Men det kan gå illa för vanligt folk här. Mina skootervänner. Läs dagens New York Times om valet.

På stranden gör jag mina promenader fram och tillbaka och studerar fler märkliga egenheter hos mänskligheten. Efter några varv finner jag valkyrian från igår. Hon ligger bekvämt utsträckt, på nordiskt vis exakt i linjen med solen för maximal solinstrålning, och ser ut att ha det skönt. På hennes ena utsträckta arm vilar Spaniens lyckligaste man, som idag inte gestikulerar eller pratar utan ser ut som hundar eller katter kan göra när de mår som allra bäst brevid någon de älskar.

Man kan säker se det som fånigt eller tramsigt. Men jag ser det som hoppfullt och vackert.

Hur töntigt det än låter så var det vuxen kärlek.

Jag drömmer. Mycket. Och det är snälla drömmar. Oftast ekivoka. Men i natt råkade jag somna innan jag gjort mig klar för natten, något som kan ha berott på den goda middag jag åt på Serendipia, och efter någon timme vaknade jag till lite desorienterad och lyckades ta sönder slangen till min CPAP.

CPAP är en snarkmaskin. CPAP är enligt Wikipedia: “Continuous Positive Airway Pressure, är ett hjälpmedel för andning. CPAP-apparaten skapar ett högre atmosfäriskt tryck i lungorna, vilket gör att alveolerna inte faller ihop under utandning. CPAP-användare andas alltså av sig själva.”

För mig är det en välsignelse som förbättrat mig liv på så många plan att mina 45 minuter av reseberättelseskrivtid inte räcker till. Utan maskinen dör jag hundratals gånger per natt. Men om någon någonsin har frågor om CPAP så är jag en av de lyckligaste användarna. Även om det emellanåt är en prövning att ta på sig en Darth Vader-mask när man delar rum/säng med nya vänner. Men värt.

Klockan 01:00 och en trasig slang till CPAP:en betyder att man får ta fram alla sina McGyver-skills. Och med hjälp av mitt multiverktyg, tuggummi och ett skosnöre lyckas jag göra en tillfällig lagning. Men morgonen blev fullständigt fokuserad på att lösa problemet, antingen köpa en ny slang eller göra en mer permanent lagning.

Jag undrar emellanåt om vi alla stannar upp emellanåt och uppskattar den otroliga utveckling som skett de senaste tio åren. Smartphones, Google mm. Det tog inte många minuter att googla fram att det var stökigt att lösa reservdelar i Alicante meddelade chattforum för svenskar som flyttat hit, att Philips & Resmed hade representanter via det ena sjukhuset i Alicante samt knacka in adressen i iPhones Kart-app. 12 minuter senare, med ett kort stopp för en kaffe och att assistera en CLEVER-utvecklare med ett nytt konto, stod jag i receptionen på hospitalet.

Receptionisten var oerhört vänlig. Hon skrattade gott åt mina charader (Darth Vader/Aliens Face Hugger med handen framför ansiktet/snarkningsljud) och sa snabbt på spanska att jag skulle ta hissen till tredje våningen och gå till receptionen där. Jag tvekade något, jag tyckte att det verkade lite för lätt, men åkte upp och hamnade direkt hos CPAP/Apné-avdelningen och en sjuksköterska som definitivt hade järnkoll på CPAP. På mindre än två minuter hade hon förklarat (på en spanska som jag begrep) att de hade inga lager, att alla CPAP förskrevs av läkare, att nästan allt hanterades via webbshoppar men att hon skulle ringa till Resmed-representanten Javier som kanske hade någon demoslang som jag kunde få låna/köpa. Javier svarade inte, men jag fick numret för att försöka själv senare. Men jag blev lite ställd över den direkta hjälp som jag fick. Utan minsta fördröjning. Pang på. Katalanskt.

Åkte från sjukhuset och körde till järnhandeln som ligger brevid stora saluhallen. Kört förbi där dagligen under alla mina resor till Alicante men ändå inte gått in av någon obegriplig anledning.

Det var som att resa in i en annan värld. Ollivanders affär för trollspön för er som läst Harry Potter. Det danska ordet för järnhandel passar mycket bättre: Isenkram.

Här fanns tusentals olika ting på ett oändligt antal hyllor från golv tak. Och hyllorna sträckte sig minst fem meter upp i luften. Tvärs över hela butiken fanns linor spända i taket där det hängde de mest osannolika kombinationer av ting. Här fanns allt. Och utöver alla ting så fanns det ett gift par som inbördes konverserade samtidigt som det hjälpte sina kunder med allt. En kund behövde laga sitt tryckkokarlock, en annan hade med sig en taklampa från, I kid you not, tidigt 1900-tal som behövde en ny sladd. En äldre gentleman behövde en packning till någon form av ventilationstrumma. Oavsett pryl eller problem hade de en lösning. Samtidigt som de förde ett eget samtal som en överstämma i en kör.

Det tog tid. Och det var värt varenda sekund att att vänta. När frun väl ansåg att det var min tur visade jag upp min läckande CPAP-slang och tog det henne 3 sekunder att dra ut den 25:e lådan från höger räknat från dörrhandtagen och ta fram vit eltejp i precis rätt bredd och säga: 2,5 Euro. Det fanns ingen annan färg i just den lådan. Ingen etikett på framsidan. Nada.

Det var som ett trolleri. Jag har inte sett sådan fullständigt inventariekoll sedan jag och Claes införde den digitala bildbanken på IKEA. Före Claes mästerligt utvecklade digitala bildbank var det två gubbar som hade hela bildarkivet i huvudet. En ny AD på ICAP kunde släntra ner och säga: “För sådär 10 år sedan hade katalogen en grönvit soffa med en stor grön växt bakom”. Gubbarna stuffade iväg och kom tillbaka inom 10 minuter med bilden. Varje gång.

Detta var samma sorts koll. Jag åkte tillbaka till rummet jag hyr, lagade slangen med lätthet, dumpade allt onödigt och åkte till stranden. Igen.

Ägnade mer än två timmar att gå fram och tillbaka längs vattenbrynet som terapi för mitt knät och för att få se fortsättningen på den absolut fantastiska situationen som utspelade sig ca 125 meter från där jag lagt min kanga.

En lång och uppenbart skandinavisk kvinna, med just den ståtliga skönhet som vissa långa skandinaver har, stod och lyssnade på en lite kortare spansk man. De var båda i 45-årsåldern. Hon var en sval nordisk skönhet som stod tyst, stillsamt och stadigt i sina bikinibyxor, han var fullständigt hejdlös i sitt berättande och yviga gester. Jag trodde första att han var italienare, men insåg när jag passerade andra gången att han var spanjor. Hon talade också spanska, men med norsk eller nordsvensk brytning.

Jag har en tendens att göra en tupp av en fjäder när jag fantiserar om människor jag ser och möter — men här var det uppenbart vad som hänt. Efter ett par förbipassager var jag helt övertygad.

De hade träffats ute igår och gått hem med varandra. Denna upplevelse hade varit en uppbarelse för honom, jag kan inte minnas när jag såg en så djupt förälskad man. Han var upp över öronen förälskad i denna nordiska valkyria, och han hade svårt att tolka hennes signaler. Hon var på intet sätt avvisande, men hon bibehöll ett nordiskt lugn som på något sätt triggade honom att berätta mer och mer.

Men Morris, hur fan kan du ha som hypotes att de har legat med varandra och att han är så förälskad? På A svarar jag: Hennes välkomnande kroppspråk och att hon var fullständigt bekväm med att ha honom vilt gestikulerande på 10 centimeters avstånd från sina bara bröst. Jag oroade mig för att han när som helst skulle flaxa till och träffa någon av hennes bröstvårtor. Vilket faktiskt hände. På B svarar jag: Han tittade henne i ögonen hela tiden. Hela. Tiden. Trots att hennes bröst så att säga var helt i ögonhöjd för honom.

När jag väl la mig på stranden hade det gått två timmar och de stod fortfarande och samtalade. Eller, han berättade och hon log. Jag gick förbi från att lite diskret ta en bild (jag tar bilder mestadels för att ha som minnesanteckningar över vad som sker under mina dagar — ej för att publicera), som blev ett absolut mästerverk. Ett yngre par som satt närmare vattenbrynet uppfattade det som om jag tog en smygbild på dem. Den yngre mannens min på bilden är obetalbar…

Bad, sol och lite mera bad. Sedan en lugn middag på min favoritrestaurang. Där samtalsämnen på alla olika bord handlade till stor del om söndagens folkomröstning. Unga som gamla, det kommer blir knepigt. Pratade med min absolut politiskt mest säkra vän, Tim, för att kolla om jag hade förstått saken rätt. Vi var överens, folkomröstningar framdrivna av nationalism är alltid fel. Men att en repressiv stat, med en historia av Franco, förbjuder en folkomröstning är “mer” fel. Så vår ståndpunkt, likt taxichauffören häromdagen, är att man borde rösta “Non”, men att förbjuda en omröstning bara leder till mer skit.

Ska försöka höra fler synpunkter innan söndag.

Men det känns som om det kommer bli stökigt.

Steg upp. Morgonrutin modell enklare. Körde till Vespameken och lämnade in Vespan för oljebyte. Gick till närmaste hak och beställde en Cortado och en tostada med atun. Njöt. Betalade 1,50€ för Cortado och tostada.

Hämtade Vespan efter en timme och körde ut för att göra ärenden. Köpte nya badskor i affären som har de ofantligt stora storlekarna (48/49) och ett par nya badbyxor. Körde till stranden och drack sangria, tittade på folk och havet. Njöt.

Gick fram och tillbaka i en timme längs vattenbrynet och reflekterade över tuttar. Mänskligheten som social krontruktion har en massa synpunkter på tuttar. Själv är jag intresserad och road, men mest fascinerad över hur brännande ämnet kan vara. Särskilt med tanke på att vi är däggdjur. Om det nu var något överhuvudtaget som vi som art borde vara avslappande med så borde det vara tuttar. Tuttar är fundamentet i vår arts överlevnad. Samtidigt så är vi inte det. Märkligt.

En vardag som denna i Alicante är det mest turisttuttar på Playa de Postiguet. De turisttuttar som är toppless sitter företrädesvis på män och skandinaviska kvinnor. På helgerna är det annorlunda.

Då kommer mina favorittuttar fram. De politiska tuttarna. Demokratibrösten. Men innan jag berättar om politiska tuttar behöver jag förtydliga några saker om bröst, mäns synpunkter på bröst och kvinnors klädsel och allmän djävla hyfs. 2012 läste jag en bok, “Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran. Man kan ha många synpunkter på henne eller boken, men det gav mig en struktur och formulering som jag ögonblickligen förstod när det gäller vissa ställningstaganden som jag kämpat med hela mitt vuxna liv.

Caitlin Moran satte ord på ett dilemma jag levt med hela livet. “Gäller samma för män?” blir den kortaste nedbrutna frasen för att exemplifiera hela rasket. För de som känt mig länge så har “lika lön för lika arbete och ansvar oavsett vad fan som helst” (kön, hudfärg osv) varit en käpphäst i mitt liv. Och som jag misslyckat med. Hela djävla arbetslivet.

När Arbetsdomstolen 2002 beslutade att det var rätt att sjukhusteknikerna som klappade på CTG-apparaten skulle ha högre lön än barnmorskorna som räddade liv med CTG-apparaten trodde jag att världen var galen. Och att inte alla kvinnor gick ut i generalstrejk då var obegripligt. Eller åtmistone körde en Lysistrate-variant. Jag kommer aldrig förlåta fackföreningarna för att de missade en verklig orättvisa som man borde ha kämpat för om man så hade dött på kuppen. Men det kanske var viktigare att ordna rabatter på försäkringar och annat tjafs.

Vårt samhälle, som jag tycker är fantastiskt och har många fördelar, sitter fast i en massa mög vad gäller jämlikhet och mänskliga rättigheter. Vi accepterar en mängd oacceptabla saker, mestadels genom vår tystnad. Vi håller med så länge det är opportunt och bekvämt, men tar sällan strid för det vi vet är rätt och riktigt. Vi fegar. Och jag hatar denna feghet. Undfallenhet. Status quo. Pissmyror.

Sedan mansgrisen Göran Persson glatt deklarerade att han var “feminist” vägrar jag att kalla mig “feminist”. Jag kommer alltid definiera mig som någon som kämpar för allas mänskliga rättigheter, och om det i så fall betyder att jag agerar “feministiskt” så må det vara.

Det Caitlin Moran gjorde i sin bok var att beskriva en enkel tankeövning: Gäller samma för män? Och då blir det enkelt. För män ha bara bröst på stranden? Om “ja”, då får kvinnor det också. Det är inte svårare än så.

Alla nyanser — som till exempel — “men du tittar väl mer tjejers tuttar, de har ju en större sexuell laddning” är bara dumheter. Att kräva att kvinnor måste klä sig annorlunda än män, om så det gäller en minimal bikini-överdel är samma djävla tjafs som att det ska ha på sig hucklen eller kjolar som når över knäet.

För att vara kristallklar: Om en man får gå med bar överkropp, så får en kvinna göra likaså. Allt annat är en eftergift till samma mekanismer som dårpippigänget som vill att kvinnor ska skyla hela kroppen för att män inte ska förledas att våldföra sig på kvinnor.

Innan nu någon idiot springer iväg och tycker att min ståndpunkt ger dem en ursäkt att slita nunnedoket eller hijaben av någon — det finns en övergripande regel som övertrumfar allt detta: Man ska undvika att lägga sig i vad vuxna människor väljer att ha på sig. Friheten att välja vad man vill ha på sig är en frihet som är viktigare än min frihet att bestämma vilka kläder någon annan ska ha på sig.

Som man bör man tänka efter riktigt noga innan man fäller omdömen om vad kvinnor “bör” ha på sig. Riktigt noga.

Så hur leder allt detta till politiska tuttar? Det finns, särskilt på helgerna, ett fenomen som består av kvinnor 60+ som alltid solar toppless. De har, förutom en solbränna på brösten som är perfekt och tydligt visar att de minsann inte har haft en bikiniöverdel de senaste 42 åren, en rakryggad stolthet som jag älskar.

De står stolta, solbrända, och tar inte skit från någon. Jag älskar dem allihop.

De är de som minns och kämpade under Francotiden. De som förlorade nära och kära bland de 2 miljoner spanjorer som fängslades under Francotiden. Palme kallade inte Franco för “Satans mördare” bara för att det var kul.

För dessa kvinnor är det ett ställningstagande. Under Francotiden i Spanien var det förbjudet för par att kyssas offentligt och gifta par höll som mest handen på gatorna. På badstränder rådde det strikta regler, varken män eller kvinnor fick till exempel visa bar överkropp. Dessa kvinnor, som säkerligen en okunnig turist från Norden kan undra över varför de som äldre kvinnliga medborgare flaxar med tuttarna på Playa de Postiguet, representerar ett politiskt ställningstagande och är en fyrbåk för att påminna om det förtryck som fascistoida och kvinnohatande rörelser alltid försöker återinföra. Det är viktigt. Ok, nog om tuttar.

Efter mina promenader, förlåt glömde förresten att påpeka att ganska många män har större tuttar än kvinnorna idag, badade jag länge. Det varma salta vattnet i Alicante gör all simning till en lek, jag som sjunker som en gråsten i en bassäng klarar till och med att crawla ett tag. Ligger mycket högre i vattnet här än hemma.

Lyckligt nybadad la mig på stranden och öppnade min bok “En droppe midnatt” av Jason ”Timbuktu” Diakité. Jag har haft den länge, den var också ett “fylleinköp” (Jag har en tendens att köpa böcker på fyllan. Inte alls så roligt och charmerande som det låter. Oftast dyrt). Sträckläste. Den är fantastisk. Lite jobbigt rent själsligt att jag identifierade mig mer med Jasons pappa än med Jason. Men det är en mycket viktig bok. Och historierna om USA, slaveriet och förtrycket av afroamerikaner får aldrig förnekas. Som idag, av den nuvarande presidenten.

Det är säkert någon som för hicka av Jasons jämförelser med Förintelsen — men de är fullständigt relevanta för mig som ändå har släkt som försvann i gaskamrarna. Förnekelsen av slaveriet och dess vanvett, förnekelsen av Förintelsen är av samma skrot och korn — och det som beskrivs i boken om det fortsatta förtrycket, rasismen och folkmordet på afroamerikaner är fullständigt relevant.

Det måste var nog nu. Och till alla mina vänner som ska till bokmässan i Göteborg de närmaste dagarna — ta ställning nu.

Ta strid för det som är rätt och riktigt. Till vilket pris som helst. Att bara besöka bokmässan och låtsas som ingenting är en skymf mot allt levande. För den tystnad av goda människor som sprider sig är en grogrund för samma krafter som kunde rationalisera folkmordet på miljoner afrikaner för snöd vinnings skull. Och möjliggöra folkmordet på judar, romer, oliktänkande, homosexuella, funktionshindrade och alla som inte passade in i den vanvettiga normer av den nazistiska och sverigedemokratiska övermänniskan.

Fascisterna och nazisterna är i finrummet nu.

Ska du bli medlöpare eller motståndare?

Vaknade utvilad efter en lång natts sömn. Tog semester-sovmorgon. Slökollade nätet, sträckte ut och förberedde mig för en stranddag. Kom utanför porten och hittade inte Vespan.

Ägnade en lång stund att fundera på om jag glömt vad jag gjort kvällen innan, hade jag flyttat Vespan eller något annat. Blev helt ställd. Att den skulle vara stulen fanns inte någonstans i min hjärna, det var helt enkelt ett mysterium.

Jag tittar noga på den särskilda skooter-p-rutan där jag mindes mig ha ställt den. Jag ser mig omkring, och noterar en klisterlapp på trottoaren i höjd med där Vespan borde ha stått.

Min spanska är obefintlig, men min analystiska förmåga förstod genast vad som förmodligen skett. Och när jag tittade upp på husväggen såg jag två små skyltar som på ett internationellt gångbart sätt förklarar — PARKERA INTE HÄR! som bekräftade min analys.

Jag hade parkerat fel. Och i Spanien tjafsar man inte. Min Vespa var beslagtagen av polisen och bortfraktad. Så det var bara att gå upp till rummet och hämta pass, registreringsbevis och körkort samt ta en taxi till adressen som stod på klisterlappen. Det fanns givetvis en QR-kod på klisterlappen för att man enklare skulle hitta till “The Impound”, men jag vägrade ladda ner en app för att läsa QR-koder (Nej, Claes, jag har inte uppdaterat ännu). Det skulle vara ett för stort straff för mig, att få Vespan beslagtagen räckte.

Fångade en taxi som mycket väl hittade dit. På vägen var en större gata avstängd av kravallpolis, det gällde en demonstration om folkomröstningen (Om katalansk självständighet). Jag frågade med min obefintliga spanska vad han tyckte. Han svarade långt, intensivt och med den där extra tydliga rösten man använder när man försöker få barn eller ohyggligt berusade människor att förstå något viktigt.

Chaufförens inställning var kristallklar. Sakfrågan om Si eller Non till katalansk självständighet var inte något han brydde sig om. Men att centralregeringen i Madrid inte skulle låta katalanerna ha en omröstning var ett stort djävla rött skynke för honom.

När vi svepte in på Polisens område för beslagtagna fordon var jag nästan orolig över att han skulle följa med in och ställa till en scen. Men han besinnade sig och släppte av mig 4,5 mm från bommen. Backade iväg med en rivstart och jag hörde hans muttrande ända tills han svängde runt hörnet.

En ytterst vänlig polis visade mig vägen in till själva receptionen för att lösa ut beslagtagna fordon. Om ni har sett filmen MIB II så räcker det med att jag säger “Postkontoret” för att ni ska förstå. Ni andra: Se filmerna MIB och MIB II.

Det gick oerhört smidigt, eftersom jag hade regbevis, körkort, pass, bilder från platsen och pengar med mig tog det inte mer än 10 minuter tills jag fått alla papper och betalt. En engelsman som var där i samma sorts ärende såg rent hatisk ut när han såg mig bli klar. Han betonade varje stavelse högt för tjänstemannen bakom disken, påpekade att han nu var där för andra gången och att han inte kunde förstå varför det skulle ta sådan tid. Jag insåg att jag knappt hade sagt mer än fyra “si” tillsammans med lite kroppspråk.

Lämnade, plockade upp Vespan som mådde bra, körde ut och insåg att det bara var runt hörnet till Harley Davidson Alicante som tog hand om min Harley förra vintern. Svängde dit och hälsade på en tokstressad Nico (verkstadschefen) som förberedde helgen visning av 2018-års HD. Blev inbjuden till eventet på söndag. Plus att han tyckte att jag var om möjligt galnare nu än förra året. “A Vespa?!!!?! From Sweden?!?!”.

Från Harley Davidson Alicante är det nära till flera Vespahandlare så jag bokade oljebyte till imorgon. Sedan drack jag morgonkaffe hos Indian Motors Alicante och noterade att de tvättade motorcyklar. 10 Euro. Enklaste beslutet i år, tog helt enkelt några kaffe till medan jag väntade.

Morgon blev till lunchtid och jag körde ner till stranden. Satte mig på min favoritbar, och en av de yngre kyparna som jobbade en minnesvärd kväll förra året väste lite diskret i mitt öra medan han ställde min sangria på bordet: -”Is your Russian friends coming?”.

Han tittade mig rakt i ögonen med en sorts skräckblandad förtjusning, lite osäkert på om han verkligen ville eller inte ville att jag skulle svara ja.

Jag svarade sanningsenligt: “I don’t know, you never know with that kind of Russians.” Och det var egentligen ett helt ogenomtänkt svar, men i kombination med solen, havet, stämningen och alla andra små och obetydliga faktorer som spelade med i själva ögonblicket blev det en filmreplik. Tagen av stundens allvar sträckte han på sig, borstade bort någon osynliga smulor från bordet och nickade. Och började inventera spritflaskorna.

Resten av eftermiddagen skred fram i lugn och ro. Badade, solade. Badade lite till. I slutet på dagen hade jag återtagit min plats i strandbaren och drack mineralvatten och kaffe. Tittade på folk. Fantiserade och filosoferade. Vid sextiden åkte jag hem till rummet, parkerade noga för att inte upprepa morgonens dårskap, tittade på Star Trek Discovery och gjorde mig i ordning för att äta middag.

Ännu en gång en kort Vespatur i den milda och ljumma kvällen ner till restaurangen. Ett glas vin, salade Russe (!), lite gryta och en stor tallrik nyfångade sardiner lätt stekta med olja och citron. Och en caffe solo på det. Absolut ljuvligt.

Kör hem efter att ha väntat en timme (vinet), och parkerar lika noga, precis utanför en liten sylta fem meter från porten. Slinker in för att ta en liten öl. Får givetvis en liten tapas till trots att jag försöker avstyra det. Och medan jag sitter där så är det något som inte stämmer med musiken. Det är ABBA. Men det är på spanska. Jag visste att ABBA spelat in någon låt, men detta var ett helt album. Wikipedia förklarar något som jag inte visste, att Björn & Benny inte ens var med, det var Mickael Tretow som roddade om gamla band och Annifrid och Agnetha som la på ny sång.

Så där står jag, nynnades på ABBA medan jag tittar min svenskregistrerade italienska nytvättade Vespa nyss fritagen från spansk polis, och dricker ett sista glas för kvällen.

Kunde varit sämre.

Dagen blev fantastisk. Det var hårt att stiga upp och laga stor frukost till 12 personer när man knappt sovit fredag och lördag. Men det gick. Och idag var det race day. Än en gång imponerade Motorland Aragon och Dorna (företaget som driver MotoGP) med sin precisa organisation och logistiska förmåga.

I solen och värmen satt vi på Apberget och njöt av spännande racing. Efter själva MotoGP-loppet linkade jag till vårt garage som låg på gångavstånd (modell längre) för att dricka vatten, öl och samla ihop gänget för vidare transport till lägenheten.

Väl inne i Alcaniz gick efter en stunds uppfräschning på en lokal bar och åt tapas-middag. Utsökt och billigt. Vi förde precis den typen av roliga samtal när alla är glada men kanske lite för trötta att vara fullständigt stringenta. Frasen: “Jag förstår inte riktigt hur du menar…” återkom ganska ofta.

Avrundar kvällen med att skriva detta och tvätta hjälmfodret. Lite kort, lite hackat men med ett leende. Nu ska jag sova. Imorgon packar jag ihop och kör 425 kilometer till Alicante för att hålla lite bad- och solsemester.

Dagens strålande solsken och 27 grader har inte på något sätt minskat feststämningen i Alcaniz. Nu har de flesta besökarna kommit, och det utspelade sig parodiska scener på Mercadon när jag skulle handla middagsmat. Den nya prognosen är att det kommit 120 000 besökare till staden som har 16043 invånare alla andra dagar på året.

Det finns nog inte en enda mikropizza att köpa på 20 mils avstånd. Själv handlade jag enkla, goda och lokal råvaror för att laga en lätt konservativ tapasmiddag till 12 personer. Så allt jag behövde fanns, men kassakön var lång.

För en mikrosekund blev jag djupt förälskad i kassörskan. Hon var så vänlig, så älskvärd och så vacker att det bildades en bubbla av stillhet mitt i kaoset. Vi har haft dessa fina ickeverbala konversationer i tre dagar.

Efter vår korta dans med min obefintliga spanska och kortterminalens pip insåg jag plötsligt att hon var alldeles för ung och att jag var alldeles för gammal. Men mitt inre lyckliga yngre jag smet tillfälligt ut ur skalet och bara var djupt förälskad i några sekunder.

Annars har dagen varit otroligt ur ett rent homeriskt perspektiv. Den sargade hjälten Valentino Rossi, GOAT (Greatest Of All Time), som bröt underbenet på två ställen för 21 dagar sedan lyckades inte bara delta, han säkrade tredje startplats av 22 möjliga. Till publikens oerhörda förtjusning.

Mina medresenärer har lärt sig sedan igår och har gått och lagt sig efter middagen. Väckning blir 01:00, sedan ska de ut. Jag har förberett nattmat igen — en hybrid av pytt och paella. Kallar den för skånsk pytt.

Och förmanat alla att frukosten serveras 08:00 och stänger 09:30 oavsett vad. För imorgon ska vi hänga på banan hela dagen.

Vad som än händer.

Man har nog uppnått en viss ålder, mognad, erfarenhet eller galenskap när man städar hela köket från kvällens uppvärmning, lagar pytt till 12 personer, häller över pytten i en långpanna som man ställer i ugnen, mise en place stekpanna, 18 ägg, stekspade, stekflott, tallrikar, gafflar, fyller kylen med öl och lite till innan man duschar och gör sig i ordning för att gå ut.

Eller så minns man bara hur det var förra året.

Om en liten stund ska jag ge mig ut i den lilla byn Alcaniz i Spanien. Vid senaste folkräkningen hade Alcaniz 16 043 invånare (2016). När MotoGP-omgången körs de här tre dagarna här räknar man med cirka 110 000 besökare till banan. Detta är utöver de tusentals människor som jobbar med MotoGP:et och tillhörande verksamheter såsom att sälja merchandising, öl och mat.

Redan i torsdags ringlade det långa köer längs vägarna för de som ville komma in först på campingen. MC-parkeringen är flera kilometer lång. Och staden hanterar detta genom att ställa om för en total fiesta. Alla centrala gator och torg är stängda för fordonstrafik från 18:00 till 06:00. Små och stora scener ställs upp överallt och musiken börjar larma med extremt hög volym kl 18:01. Och man spelar oavbrutet på maxvolym till kl 05:59.

Och det finns inte en enda offentlig plats eller gata som inte är full med människor. Och motorcyklar. Ingen kör motorcyklarna, men överallt så är det folk som rullar fram motorcyklar, startar dem och vrider på gasen till varvstopp. Vi pratar hundratals decibel. Mitt i folkmassan på stora torget, där det står kanske 8–10 000 människor så fanns det förra året minst tio motorcyklar i publikhavet som varvas tills de dör. En mekanismens svanesång.

Alla är snälla. Alla är vänliga. Och blandningen av åldrar, kön, stilar med mera är oändlig. Jag fick skälmska blickar av damer i 63+ åldern när jag släpade hem mina matkassar med morgondagens frukost genom folkhavet. Motorcykelsport är inte en gubbasport som i Sverige, utan nästan som en kult som attraherar alla i Spanien. Det är en sorts dragning till utomjordiska,mänskliga, hjältar som MotoGP-förarna. Aliens, för deras skicklighet. Inte en dödskult på grund av faran, utan en levnadsglad kulttanke kring dessa nästintill osårbara hjältar. En hjältedröm som så många kan identifiera sig med.

Där finns ett övertag av män i publiken vid banan, men det är åtminstone 40% kvinnor. Med risk att verka gubbig och självförhärligande, men med ärligt uppsåt för att försöka förstärka mitt budskap, jag vet vad en bra fest är. Jag har stått i Battery Park med 2 miljoner New Yorkare på nyårsafton. Jag har varit i Central Park på en av de “stora” konserterna. Jag har gått på Nobelfesten tre gånger, och den riktiga Nobelfesten, dvs Grodornas Afton tre gånger. Jag vet vad en bra fest är.

Och MotoGP-helgen i Alcaniz är en sådan fest. Visserligen är det en sorts festfixares sammanbrott man bevittnar (med öronproppar), men om man har minsta lilla öppning i hjärtat och kan ge efter för det bisarra, då har man kul.

Kul är bra. Snällt kul med bisarra inslag är bättre. Och att vara på en plats där alla går all-in på att ha roligt är en snäll och varmhjärtad känsla.

Party on.

Jag tycker att alkohol är svårt. Själv tycker jag om att känna den elektrifierade känslan av att vara lite salongsberusad. Samtidigt har jag på nära håll sett hur alkoholen fördärvar människor, famlijer och strukturer.

Jag döljer min oro och skräck för alkoholens verkningar och skador genom att strukturera mina reaktioner och beteenden. Jag blir inte “full” på det vanliga viset, eller personlighetsförändrad som så många av mina vänner, jag blir oftast i omgivningens ögon en snällare och mjukare individ. “Inte lika påstridig”. “Inte så kategorisk”.

Men är det det egentligen något bra? Fler och fler av de människor som jag beundrar, senast denna vecka så var det @ronnestam, som berättar att de helt har avstått från alkohol. Och mått mycket bättre.

Jag vet att jag har “uthållighetsgenen” som gör att jag skulle kunna “go alkoless” direkt. Men jag undrar om jag verkligen vill. Dels för att jag emellanåt gillar känslan. Och dels för att jag emellanåt gillar att laga mat där ett eller två glas vin verkligen bidrar till den gastronomiska helheten.

Samt, som den svaga människa jag är — dels för att folk verkar tycka att jag är snällare, mjukare, och mer omtyckbar när jag deltar i drickandet. Jag är ju en partymänniska. Kanske.

Sitter just nu på balkongen till lägenheten där jag ska servera frukost de närmaste tre dagarna i samband med MotoGP. Har ägnat dagen till att handla, svabba stort garagegolv och förbereda frukostar samt nattmat. Jag är bra på att vara huslig. Förra året råkade jag laga mat hemma hos okända människor mitt i natten, i år har jag ett eget kök att hålla koll på. Och jag har roligt.

Hann komma ihåg att gratulera min älskade lillasyster på hennes födelsedag, mitt uppe i pytt i panna-stekandet. Hon är en bra människa.

Släpper dagens text med en hopp om att alla ska vara snälla mot varandra i åtminstone en dag till. Och sedan en dag därefter. Mycket mer kan man inte hoppas på i dessa tider. Samt att Vale gör bra ifrån sig på FP1 imorgon.

Forza!

Jag ogillar nationalism. Samtidigt så tycker jag att man verkligen ska fostra en stolthet över varifrån man kommer, för jag är övertygad om att man påverkas av den miljö man växer upp och lever i. Så jag brukar få något svårt i blicken när folk hävdar nationella särdrag. Som newyorkare har jag lärt mig att uppskatta särarter och olikheter samt att hata alla ungefär lika mycket. Kombinerat med, i mitt tycke, en relativt sund skepsis. Hoppas jag. I alla fall när dessa olikheter på något sätt ska missförstås för att vara något som jag förväntas ta hänsyn till. När de är till gagn och glädje omfamnar jag dem varmt. Men bara för att de är till gagn och glädje, inte som någon någon eftergift eller missriktad respekt.

Trots detta kan jag ofta, lite slarvigt, generalisera vad gäller folkgrupper och nationella eller regionala särdrag. Detta är en eftergift mot mina principer, men tills alla förstår att dessa särdrag endast är en konstruktion så spelar jag med. Om än med tvivel. Och så fort någon hävdar “kulturella särdrag” slipar jag mitt verbala svärd och ger mig ut på en veritabel slakt av tvehågsna flumbegrepp.

En sådan generalisering gäller mina intryck genom åren av Katalonien. Jag gillar Katalonien. Eller egentligen gillar jag katalaner. De har en särskild sorts attityd till tillvaron, en lite barsk sorts “Vet hut!”-attityd till omgivningen. De har inte mycket till övers för bullshit. Det är väldigt tydligt i allt de gör. Ordning och reda, arbeta hårt, gör din plikt, kräv din rätt. Punkt. De gör inte så mycket med ett leende, men de gör. Och de tjafsar inte. Det gillar jag.

För att utöka mina generaliseringar, italienare inom serviceyrken har alltid en räv bakom örat. Inte för att luras, utan för själva spelet. Det kvittar om det gäller att beställa en öl, hyra en solstol, anmäla ett brott till den kommunala polisen (Carbinieris räknas inte, det har bara stora djälva vargar bakom öronen), eller checka in på ett hotell.

Katalaner sliter fram rävdjäveln som någon hade bakom örat, håller den hårt om strupen bakifrån så att den skälver av syrebrist och medan du stirrar in i skräckslagna syrefattiga rävögon, skakar de den intesivt och frågar: “Ska du ha den eller inte? Ja eller Nej. Svara nu!”

Det är som om hela den katalanska befolkningen drabbats av en släng av posttraumatiskt stressyndrom av livet självt. Och inte orkar med någon skit. Jag älskar denna tydlighet. Precis som jag älskar spansk vägskyltning. Som garanterat har en katalan att tacka för sin enkla, raka och tydliga utformning. Svart text på vit bakgrund. “500 m till nästa avfart för servicestation” (mack). Raden under: “Nästa servicestation om 47 km”. Klart och tydligt. Inget tjafs. Vägmålning som man begriper redan första kilometern efter gränsen. Systematiska av- och påfarter. Absolut ljuvligt.

Jag vaknade efter en natt på mitt favorithotell Sausa i Vilademuls, gjorde morgonbestyr och körde sedan de sista 340 kilometrarna till Alcaniz. På vägen åt jag lunch i byn Gandesa som var ett kulinariskt mästerverk i tre rätter och dessert plus två alkoholfria öl (vilket är det dyra) för 12 euro. Vägarna sjöng under Vespan små hjul och jag lekte på bergsvägarna medan vi flängde i bra fart. Det var otroligt vackert, på ett katalanskt vis, karga berg, hårda odlingar och ordningsamt och “städat”. Inte på ett österrikiskt Märklinvackert ordnat vis, utan mer som “vi har odlat denna karga jord i årtusenden och nu börjar det bli ordning”. Till och med olivlundarna växer knotigt på ett oordnat ordnat vis. Väg N–420 från Tarragona till Alcaniz är en upplevelse jag önskar alla som har tålamodet att se skönhet i det hårda.

Väl framme i Alcaniz körde jag ut till Motorland Aragon för att ta min “årliga” “jag-kom-fram-bild”. Sedan körde jag runt i staden för att förbereda mina arbetsdagar här. Mötte upp med den övriga eventpersonalen och fick genast uppleva deras besvikelse när de förstod att min Vespa var en 300-kubikare. “Vi trodde att du körde på en 125:a. Då hade det varit en utmaning…”.

Jag är hemma. Med mina ironiska motorcykelvänner. Engelskan vinner ofta när man söker distinkta uttryck, eller så är det kanske min tvåspråkighet som lurar mig. Men just uttrycket “an acquired taste” passar så väl in på dessa underliga varelser jag älskar att ha som vänner.

Från La Spezia till Viledamuls. 866 km. 11 h. Och inte en tråkig stund. Det säger kanske mer om graden av min galenskap än om tillvaron i sin helhet. Men jag har haft en fantastisk dag. Körde från La Spezia vid runt halv elva, och nu klockan 23:00 sitter jag i rummet på mitt osannolika favorithotell i Viledamuls i Spanien.

Lämnade La Spezia i solsken och kryssade mellan bilarna i bra fart. Det är lite samma känsla som när man smöråker med bra utförsskidor på en välpistad backe. Det lilla lyftet man känner, eller anar är kanske en bättre beskrivning, när man är precis mellan två svängar. Så känns det när man sveper mellan fil och fil i rusningstrafiken. Förföriskt.

Italien är smidigt att köra i. När man väl ställt om “i huvudet” är trafiken tydlig och förutsägbar. Om det finns en lucka, då kommer alla satsa på den. Alla kör med minimala marginaler, men de kör inte vårdslöst. Vägarna och skyltningen är utmärkt förutom “death-by-view-problemet” (Dvs de gör vissa vägar vackra med utsikter så att man garanterat ska köra ihjäl sig pga skönhet).

Dock är det uppenbart att de som ansvarat för tunnlarna under och omkring Genua ville på något vis hämnas för något. För de är skrämmande. Men, jag kände igen mig från tidigare resor och lyckades bibehålla modet ett bra tag. Kom på mig att spände mig och framförallt axlarna — för ett ögonblick hade jag glömt bort allt från SMCs Steg-utbildningar — tog ett djupt andetag, slappnade av och vred på gasen.

Fikade strax väster om Marseille och mötte en kille som pulade med sin oerhört vackra MotoGuzzi på parkeringen. Han presenterade sig som Marco Barabanti och hade precis blivit klar med bygget i fredags. Hans mål var från början att köra till Fatima i Portugal ( https://en.wikipedia.org/wiki/Our_Lady_of_Fátima ) eftersom hela hans mc-bygge var en hylling till Fatima, men eftersom tiden hade strulat till sig skulle denna mc-pilgrimsresa bara bli till Lourdes ( sv.wikipedia.org/wiki/Vår_Fru_av_Lourdes ).

Marco var absolut förtjusande, trots sin uppenbart religiösa prägel, och bad att få ta en selfie tillsammans med mig eftersom han dokumenterade sin resa och de han mötte på vägen. Jag svara “ja” av pur förvåning. Guzzin var oerhört vacker ( www.facebook.com/photo.php ).

I övrigt bestod dagen av köra, köra, köra. Tanka. Stanna för att ta en biljett till betalmotorvägen, stanna för att betala för betalmotorvägen. Tanka. Tanka igen och så tanka några gånger till. Och tänka. Och nynna. När det blev mörkt hade jag kommit i fasen: “Hur går nu X?” där X var bland annat Gerswins Rhapsody in Blue, Sibelius Finlandia, Bachs Toccata & Fuga i D-moll, Stravinskys Våroffer och många flera. Lustigt nog är det svårare än man tror att inte börja nynna någon av John Williams filmtema när man söker i minnet, men tillfredsställelsen när man väl “klipper det” är stor. Sedan vrider sig Freddie Mercury i sin grav ikväll, har tjoat “BARCELONA!” varje gång skyltningen dykt upp sedan Marseille.

Frankrike är svårt att köra i. För att generalisera, franska förare tvekar. De väntar för länge, är veliga och struntar lite i konsekvenserna. Eller är upptagna med existensiella diskussioner med sina medpassagerare. De Gaulle och ostarna, typ. Skitjobbigt.

Och lyckan, trafikmässigt, är att komma till Spanien. Här kör vi. Olé!

Hursomhelst, Marco var på sin mycket påtagliga pilgrimsresa för att hedra vår heliga fru moder Maria i olika former. Själv söker jag att finna min själ. Som inte ryms i ett religiös perspektiv. Men reser gör vi.

För att finna våra mål.

Sista dagen i Cinque Terre. I morgon bär det iväg. Igen. Ska köra till Spanien för att hänga med vänner i samband med MotoGPs fjortonde omgång på Motorland Aragon. Dagarna i Cinque Terre och Toscana har varit som ett själsligt reningsbad. Ensam finner jag mycket i tillvaron, tillsammans med någon som kan ifrågasätta ens nycker finner jag mer om mig själv.

Men hela tiden jag betraktar min omgivning så ser jag små, små historier om livet, döden och kärleken. Nu är jag nog lite extrem i det fallet, jag kan fantisera fram hela noveller på bara några sekunder när jag tittar på folk. Samtidigt, även om man vaskar bort det mesta av mina överdrifter, det finns en kärna av sannolikhet i det jag ser. Och skönhet.

Ben och jag åt frukost på lokal. Det gick sådär. För de av er som minns Steve Martin’s “The absent minded waiter” så finns där mycket att hämta. Ni andra får söka på YouTube. Vi delade sedan på oss, för Ben ville shoppa presenter till sina barn och jag har ju problem med just det där att shoppa.

Jag utnyttjade tillfället att åka till en skooterbutik för att köpa en plastdetalj till Vespan som jag råkat ha sönder. En “plastklämma” som håller fast pakethållaren i öppet eller stängt läge. Med hjälp av Google körde jag först till en butik som skakade bistert på huvudet. Och berättade att Vespa/Piaggio sköttes av en annan firma i La Spezia. När jag googlade vidare adressinformation utspelades en absolut fantastisk situation precis framför mig.

En mycket färgstark, robust och vacker kvinna i en spektakulär frisyr stod med sin son och väntade på någon precis framför mig. Sonen var kanske fyra eller på sin höjd fem år. Mamman var definitivt västafrikansk till sitt eller sin familjs ursprung, sonen var otydligare. De väntade otåligt. Efter en stund kom en mycket italiensk gråhårig dam i kanske 70-års åldern som utstrålade hela den otroligt förnäma italienska grandessa-stilen, med en självklarhet som svepte över hela korsningen när hon passerade.

När hon kom tillräckligt nära utropade hon ett dramaturgiskt mästerverk av glädje för både sitt barnbarn och hennes svärdotter (vilket framkom av dialogen).

Det var, för mig som upplevt både goda och hemska saker vad gäller italiensk tolerans mot människor från alla världens hörn, ett sanslöst vackert ögonblick. För det var så oreserverat. Farmodern älskar sitt barnbarn fullständigt, och var full av kärlek för sin svärdotter. I det mötet mellan männsikor fanns inte ens tanken på olikhet. Och även om jag förstår kvantmekanikens svårigheter då observation påverkar skeendet, i detta fall får ni lita på min bedömningsförmåga. Efter minst tio minuter av ömsesidiga hälsningar så går farmor och barnbarn vidare på sina äventyr, medan modern går åt andra hållet.

Jag lyckas lokalisera rätt adress i Google, kämpar med att föra över den i Kartor och tar sats. Snabbt pinnar jag genom staden på kända gator, åker ut till ett industriområde och hinner precis in till Vespahandlaren innan lunchstängning. De är tre som jobbar i verkstaden. De ignorerar mig fullständigt i fem minuter på det vis som endast italienska servitörer och servicepersonal kan (undrar om de skolorna som utbildade östtyska gränsvakter att få en att vilja erkänna att man var en statens fiende och kollaboratör med bara en blick nu bytt marknad och utbildar i psykologisk krigföring bland italiensk servicepersonal). Efter fem minuter tittar de på mig, jag räcker fram handen med den trasiga plastbiten, de suckar och slår ut med händerna vilket jag tolkar såsom att de inte har biten i lager, de suckar igen och den ene går bort till en större verktygslåda där han plockar fram en ny som han överräcker med en uppgiven min och viftar bort mig. När jag gör åtbörder om att jag vill betala så har de återgått till ignorera-mode.

Så, på mindre än sex minuter har jag blivit avfärdad två gånger men fått min nya platsbit utan kostnad. Inser att detta var en win för mig och tjoar lite väl högljutt “Arrivederci” när jag smäller igen dörren. Älskar Italien.

Ben och jag möts upp för att äta lunch och fördjupar oss än en gång i det utsökta italienska köket. Och vinet.

Vi är båda ganska klara med resan tillsammans nu, Ben planerar för sin hemresa och jag räknar kilometer och stopp för att komma till Spanien. Jag försöker tacka Ben under lunchen för sin insats i att hålla min galenskap i schack, och Ben upprepar med bestämdhet att jag är en idiot. Om än i andra ordalag.

Jag fullföljer dagen med att hantera papper och biljetter samt driva en bagagehanterare på järnvägsstationen till tårar. Glädjetårar. Det är dock ett ämne för en annan dag. Ägnar därefter kanske lite för mycket tid att dricka Aperol Spritzers och mimra på en lokal uteservering med utsikt över gågatan i La Spezia.

Dagens värsta: När man sträcker sig långt efter sin tredje Aperol Spritzer och Apple Watchen plingar till med ett glatt: “Du har uppnått ditt rörelsemål!”.

Körschema de närmaste dagarna. Mot Genova via A12, sedan mot Nice, Antibes, Cannes, Aix-en-Provence, Nimes, Montpellier, Narbonne, Perpignan, spanska gränsen, Girona, Barcelona, sväng höger efter Tarragona upp i bergen, Reus, Mora d’Ebre, Alcaniz.

Cinque Terre. Bra skit. Vi körde tidigt från La Spezia till Riomaggiore. Där slog havet och vinden till och skapade en dramatisk fond till kaffet. Det är fortfarande en av planetens märkligaste platser, trots de enorma horder av turister som förvirrat stapplar upp och ner för alla trappor.

För mig har Riomaggiore en särskild betydelse, här firade min familj vår (enligt mig) mest harmoniska semester någonsin. De där få men underbara tillfällena när man känner att barnen gillar en, att de trivs i tokerierna och allt bara funkar. Semester-flow. Idag var det roligt att få se allt igen, och känna hur tydligt man kan minnas saker om man får återuppleva den fysiska platsen.

Vi hängde ett tag, skrattade gott åt (men med kärlek) den ena turistflocken efter den andra och gick sedan tillbaka till Vespan för att köra till Manarola. Mindre folk, lika vackert och fortfarande lite för blåsigt. Kort besök, och därefter satsade vi på att köra till Monterosso al Mare.

Förutom att det var en otrolig upplevelse att svepa genom bergen på de snirkliga serpentinvägarna så var det som att rulla in i en film att komma fram i Monterosso. Allt var perfekt.

Sol, varmt, god lunch på stranden, salta bad, sova på stranden, lagom med folk och en mer aktiv semesterkänsla än våra tidigare baddagar. Här var det inte uppbrottsstämning inför hösten, här var det grandios badort på en toppendag. I slutet av dagen beslöt Ben att hänga kvar och ta tåget till La Spezia medan jag körde till Levanto för att säga hej då till mina minnen och tanka.

Jag nådde bensinstationen i Levanto på de absoluta ångorna och fick sedan kämpa en stund med en bensinpumpsautomat som fick flippen av mitt Visakort. Men det löste sig. Och det var inte ens ett bekymmer, det var en sådan dag att en sådan sak inte blir besvärlig, bara rolig. Väl tankat drog jag raskt upp genom bergen för att hoppa på autostradan tillbaka till La Spezia.

Efter ett tag dök det upp en Autogrill och jag tänkte att en kaffe skulle vara gott. Väl inne tar det 2 minuter att få en kopp, en minut att dricka den och en halv minut att tjoa “Arrivederci”. På dessa tre och halv minut har ett tjugotal stora adventure-motorcyklar parkerat utanför. Mest stora BMW GSA.

Det är män i min ålder. Det går inte att komma ifrån att att män i min ålder bildar flockar kring sina intressen. Men det är svårt att förstå hur snabbt de faller in i gemensamma mönster och beteenden. Och jag kan inte hjälpa hur nöjd jag känner mig när en av dem upptäcker att det står ett “S” på min nummerskylt. Och när han med tvivel i rösten frågar om jag kör omkring i Italien på en Vespa från Sverige. Ja, varit på MotoGP:t i Misano och är nu på väg till Aragon för nästa omgång, svarade jag medan jag sakta rullade ut. Jag känner deras förundrade blickar i ryggen.

Min barnsliga fåfänga över att inte bara vara en i mängden av medelålders män som frigör sig genom konsumtion av livstilsprodukter i 250 KSEK+ klassen är kanske lite krampaktig. Men den är en del av mig.

En viktig del.

Dagen började på ett hotell i centrala Livorno. Absolut mitt i staden och ändå helt rimligt pris. Vi åt frukost, vilket innebar att anstränga sig till det yttersta för att överlista en “internationell hjälpsam kaffemaskin med multipla funktioner”. Det internationella bestod i inskjutna tyska ord på såsom “beflecken mit” och “ober”.

Ben experimenterade länge och lyckades medelst att vaska hälften av den varma mjölken kombinera ihop något drickbart. Jag tryckte på cappoccinoknappen, väntade och accepterade resultatet. Jag var mest fascinerad över det unga vackra paret vid bordet brevid som såg ut som de precis stigit ur en Aldomovarfilm.

Lika förundrad som jag var över deras skönhet, lika förfärad var jag över deras frukostval. De åt kakor. Jag försökte, plockade samma urval på en tallrik men fick ge upp och smusslade ner kakorna i den lilla praktiska skräphinken som ofta pryder frukostborden här i Italien. Mörka moln tornade upp sig i Livornotrakten, så vi riktade in oss på att köra till Viareggio för att bada. Kanske med ett fikastopp i Pisa.

Väl framme vid infarten till Pisa försökte vi återigen att hitta in till centrum. Med målet att ta en fika vid Lutande tornet. Och precis som när vi körde förbi Pisa på vägen till Livorno så körde vi fel. Vi lyckades till sist att finna vägen till Pisas hamn och därifrån navigerade vi med gps. Fast det hjälpte bara till viss del, vi snurrade flera rundor runt lutande tornet och kom först fram när vi iskallt struntade i alla direktiv, körde mot avspärrningarna och hamnade rätt i famnen på några av de tungt beväpnade soldaterna som patrullerar vid större turistmål. De viftade vänligt men bestämt bort oss, vi parkerade fem meter bort runt ett hörn, vi vinkade glatt när vi kom tillbaka utan Vespan och förundrades över området. Det har verkligen snyggats upp sedan jag var där i samband med Apple University Consortium 1986 eller 1987 tillsammans med Gillian och Roland Stanbridge och gjorde konferensens dagstidning, en dåtida banbrytande DTP-produkt.

Byggnaderna är fantastiska. Men överskuggas helt av alla (flera hundra) som poserar för att kunna ta en bild där de stöttar eller knuffar tornet. Det finns en Terry Gilliamsk stämning över hela situationen. Vi dricker resans dyraste drycker, tar lite bilder på de som poserar och kör vidare mot Viareggio. Redan innan vi nått ända fram finner vi en fantastisk strand med flera restauranger ända nere vid vattnet. Äter bra och billig mat serverad av vänliga människor.

Under lunchen fortsätter våra samtal om relationers komplexitet. Med den klargörande tydlighet som man ibland behöver att ha vänner till. Under lunchen, samt under de efterföljande loja timmarna på stranden utspelar sig ett dramatiskt skådespel i himlen. Vi är precis i kanten av ett annat vädersystem eller liknande, för molnen som passerar förbi har flera olika grader av dramatik.

Väl nöjda med dagens sol och bad fattar vi ett beslut om att ta ett snabbt ryck på motorvägen hela vägen tillbaka till La Spezia. Ben ser fortfarande inte tjusningen med att åka långt med Vespan, men biter ihop så att vi hamnar mer rätt inför morgondagens planerade utflykter i Cinque Terre.

Efter gårdagens regndag i La Spezia planerade vi dagens rutt efter solen. Var fanns det solsäker sol för dagen? Prognosen för La Spezia var hoppfull under förmiddagen, men det skulle kanske komma in regn på eftermiddagen. Efter intensiva studier av väderkartorna verkade det solsäkrast runt 100 kilometer söderut längs med kusten från La Spezia. Så vi steg upp rimligt tidigt, packade iordning och for iväg från La Spezia.

Nu var vi två på Vespan, med bådas bagage och ett från gårdagen införskaffat paraply (modell större), och den pinnande på som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi hann precis köra upp på A15 för att nå E80 mot Rom när vi kom ikapp en enormt lång bilkö. Så det blev ett par kilometers vägrenskörning innan vi kom ändra fram till själva stoppet. En långtradare hade kört halvvägs ut för vägräcket och hölls up, när vi kom fram, av två stora lyftkranar. Vi fick vänta i några minuter innan polisen släppte igenom ett sjok fordon — de stängde helt med jämna mellanrum för att ge bärgningsoperationen arbetsro. Väl förbi rullade vi vidare i bra fart söderut och planerade att göra en liten avstickare vi Pisa för att äta frukost.

Runt Pisa var flera motorvägsavfarter stängda och vi körde lite på chans efter “Centro”-skyltarna. Men någonstans missade vi båda någon skyltning och efter en tjugo minuter var det uppenbart att vi var på väg till Rom eller Florens och inte längs havet. Vi stannade på första bästa mack efter vi upptäckt vår navigeringsfadäs och åt frukost.

Här passar det sig med ett litet inpass om att äta på mackar i Italien. Jag har tidigare nämnt att det finns saker som italienare inte riktigt bemästrar. Typ Goth-klädsel. Men mat längs vägen i Italien är en sådan kollektiv fuck-you till resten av världen att det är märkligt att inte någon stormakt har tappat humöret och utplånat landet.

Exempel: Vi har alltså lämnat autostradan och kör på en riksväg. På landet. Typ mellan Löddeköpinge och Landskrona. Det finns en mack, som även har några sittplatser och en bardisk. Det finns några mackor, benämning Panini med antingen mortadella eller prosciutto eller ost. Några varianter på andra fomer av bröd. Lite olika söta bullar och så vidare. Inget överdåd, utan det ger nästan ett lite utsorterat intryck.

Men det är en lögn. För om man sneglar till höger om den gigantiska espressomaskinen som prytt sin plats på vilken komplicerad hipsterkrog som helst i Stockholm så ser man att det finns ett kök med en matrona som verkligen äger sitt köksrike. De få mackorna som ligger framme är pinfärska och smakar utsökt. De har aldrig varit i närheten av gladpack eller någon annan platsbaserad förpackningsmateriel. Och det är en cappucchino som är värd att dö för. Och lastbilschafförerna som livligt tjoar och skriker till varandra smyger emellan en beställning till matronan som lyfter ut en foccia eller äggmacka i just det ögonblick de är på väg att gå.

Ben äter panini med mortadella och jag tar en panini med salame. Båda dricker vi cappucchino (Ja, med mjölk i kaffet till frukost. Inte sedan. Bastarder.). Medan vi äter frukost konstaterar Ben att jag är galen som kör så långt på Vespan. Eller på motorcykel överhuvudtaget. Ben anser att det hade varit för långt även med bil och försöker förklara fördelarna med moderna kommunikationer såsom flyg och tåg. Jag ignorerar samtalet fullständigt och vi glider in på hur framtiden kommer te sig för alla dessa fryntliga lastbilschafförer när självkörande fordon gör dem obsoleta. Vi måste förändras och skapa en värld som ger liv och mening åt alla utanför den identitet som arbetet ger, tycker jag. Hmm, tycker Ben, som googlar på stränder i närheten av Livorno.

Vi kör vidare mot Livorno och med hjälp av GPS kommer vi till ett område med vackra klippstränder. Efter några misslyckade försök att hitta vägar ner till stränderna så kör vi helt fräckt mot en förbjuden infartsskylt och kommer ner till en strand med restaurang, bar, toaletter, duschar och solstolar. Det står tre andra bilar och två andra vespor som tycks också ha trotsat skyltningen och kört ner. Det är tydligt att det är efter säsongen, det är bara lokalbor som hänger här. Vi blir vänligt bemötta, handlar dryck och går ner till solstolarna.

Jag känner igen hela attityden. Efter att ha bott nästan tjugo år på en badort, Vejbystrand, så vet man hur eftersäsongens milda vänlighet sprider sig gentemot de som kommer ändå. Vi hänger på stranden hela dagen, och inte förrän vid 17-tiden börjar vi fundera på var vi ska bo och äta middag.

Vi hänger lite olika. Jag har redan slappnat av fullständigt från jobbet och gått in i “hippie-mode”, Ben är fortfarande uppkopplad och engagerad i sitt arbete. Pratar med kunder och leverantörer. Samt försöker läsa sin bok.

Mina tankar handlar om den mycket gamle man jag betraktade i La Spezia på morgonen. Iklädd träningskläder gick han 20 små steg till vänster om sin port bort till gathörnet, vände och 40 små steg åt andra hållet, vände och gick tjugo små steg tillbaka till porten.

Han var minst 95, och kanske över 100 år. Vid första anblicken kunde man tro att han var förvirrad — men efter att ha betraktat de första tre rundorna så framstod det tydligt att han tränade. Om än ohyggligt sakta. Ibland stannade han upp, men det var endast för att hälsa på någon förbipasserande granne. Jag hann följa hans träningspass en lång stund medan jag surrade fast allt bagage på Vespan.

När jag ligger på solstolen, njuter av havet och solen, och visualiserar den äldre mannens träning och mitt packande så ser jag likheter i graden av frihet. Han vinner med varje steg i sin träning en känsla av frihet, att inte vara inlåst eller bunden till sin lägenhet. Jag känner att möjligheten jag har att resa någon annanstans bara för att följa vädret efter min egen vilja är en mästerlig frihet.

En lyx för oss båda, den äldre mannen och mig.

Ben sov länge. Jag har haft en vecka på mig att tagga ner och börja slappa av från arbetsrelaterad stress, Ben kom direkt från jobbet. Och gårdagen slutade ganska sent efter en runda på stan. Så det blev en vilodag. Runt elva gick vi ut i ett regnigt La Spezia för att äta frukost.

Vissa vänner är den där obarmhärtigt postiva typen som ska förbättra en. Det finns ingen hejd på alla förslag om vad man borde göra för att bli en bättre variant av sig själv. Vilket leder till ganska skojiga diskussioner om vad man kan och inte kan säga till sina vänner.

Att föra denna typ av samtal på ett italienskt cafe som ligger precis vid gathörnet mitt emot ett stort museum en regnig dag är underhållande. För de tillfälliga gästerna så att säga. För vid varje regnskur hoppade det in nya människor som tog skydd från de tillfälliga störtskurarna. Att se två personer som har en vild diskussion om vad som är nämnbart eller onämnbart bland vänner över frukost mitt på dagen, och utan sammanhanget i hela samtalet, verkade vara fascinerande. En man vid ett grannbord sneglade med jämna mellanrum över sin dagstidning (La Nazione). Sedan går det nog inte att förneka att även om samtalet fördes på svenska så är vissa åtbörder och svenska ord så tydliga att det inte gick att ta miste på vad de delarna av samtalet handlade om.

Väl klara med frukosten och samtalet försökte vi planera dagen. Det regnade som sagt, så planen blev att ta sig till någon form av Mammons tempel för att komplettera lite utrustningsdetaljer.

Jag gillar verkligen inte köpcenter. Jag moraliserar inte över andras glädje att tillbringa tid i dessa, men själv tycker jag att hela upplevelsen är ångestframkallande. Men det var logiskt att utnyttja tiden så, och följa cafeägarens rekommendation ta den lokala bussen dit. Vi tog oss till busshållplatsen genom regnskurarna, och kurade ihop med en flock skolungdomar. Buss 12 kom efter mindre än fem minuter och vi hoppade in i en knökfull buss genom bakdörrarna. Hela bussen var full av skolungdomar. Fullpackad och immig som bussen jag mötte i Rimini. Fast nu var jag på insidan.

Det var en otroligt hög ljudnivå i bussen. Men inget skrik eller skrän, utan ett sammansatt sorl av många samtal. Alla talade med någon oavbrutet, många givetvis samtidigt som de bläddrade i sitt Insta eller Snapchat. Jag spanande, mer eller mindre diskret, på flödena som strömmade på skärmarna hos de som stod närmast och skrek till Ben varje gång någons Snap hade bilder på mat. Det var 13–14-åringar hela bunten — och de hade bilder på mat i sina Snaps. Italienare. Basta.

Bussen kommer ingenvart. När vi suttit fast i tio minuter och kommit kanske en kilometer frågade Ben några av skolungdomarna vilken hållplats som “Shopping Center” var närmast. “Här!”, svarade de och pekade i en riktning. Så vi hoppade av, gick runt lite förvirrat, frågade vuxna La Spezia-bor och fick hela tiden vaga hänvisningar, lite hit och lite dit. Till slut inser vi att alla kopplar “Shopping Center” till de centrala handelsgatorna. Alltså “centrum”. Och skrattar gott åt det faktum att vi åkt buss i sammanlagt en kvart, gått runt i minst en halvtimme och nu var 200 meter från caféet där vi började.

Vespan hade vi parkerat utanför caféet kvällen innan. Så nu tog vi Vespan med planen att köra i den generella riktning som buss 12s sträckning verkade ha och hoppas på det bästa. Planen sprack efter ett par kilometer då en störtskur tvingade in oss på en bensinstation för att få skydd från regnet. Vi var vilse. Men, det var flera andra skooteråkare som tog skydd från vädret och Ben bad om vägvisning. Det slutade med att en snäll skooteråkare visade vägen, pilandes genom stora delar av staden i bästa rallystil. När köpcentret tornade upp sig viftade vi tack och farväl och svängde in i tillhörande p-hus.

Väl klara med det vi skulle ordna körde vi tillbaka till staden och åt en fantastisk lunch. Öl, Carbonara till primo och bläckfisk som secundo till Ben, jag åt spagetti med vongole och kyckling Cacciatore samt drack vitt vin. Hela måltiden kryddades av vårt samtal om relationer i vuxen ålder, hur vänner blir både viktigare och svårare med åren samt en hel del skvaller.

Men dagens behållning var, utöver den fantastiska maten, det vi såg på bussresan. För de barn, eller som jag hellre vill kalla dem: ungdomarna, var alerta, deltagande och kombinerade både samtalet irl och online på ett sömlost sätt. Det gick inte att misstolka, de var inte slavar under teknik, tekniken varken hinder eller krycka. Den bara var. Och de var livliga och engagerande utan att vara stökiga. Till och med hjälpsamma när de välvilligt ledde oss fel. Eller rätt.

Det kommer bli bra.

Att förklara något så att omgivningen förstår, helst med en aha-upplevelse, är en konstart. Och precis som konsterna ger fenomenet både utövaren och betraktaren en känsla av tillfredsställelse. Brian Cox förklarar på ett fantastiskt sätt Einsteins exempel på varför tiden saktar in för den som förflyttar sig (https://youtu.be/-O8lBIcHre0). Genom att förflytta sig med fart kan man få tiden att sakta ner. Utan att påverka den upplevda tiden för den som reser.

Detta gör mig glad. Det förklarar delvis min dragning till fart och resande. Jag försöker helt enkelt få tiden att sakta in. Att ta makten över min tid. Det går sådär. Men det händer märkliga och vackra ting hela tiden.

Helt oförhappandes har en av mina vänner från åttiotalet hoppat på flyget till Milano. Jag kommer alltså ha en reskamrat de närmaste dagarna. Detta kommer förmodligen ändra dynamiken i denna del av min resa. För att underlätta mitt skrivande så får vi tilldela min reskamrat ett alias. Jag har valt Ben.

För att skoja till det hoppade jag alltså ombord på Intercitytåg nr 666 från La Spezia till Milano för att möta upp. På tåget utspelade sig livet med precis den klarhet och ljuvlighet som jag uppskattar. Utöver de två charmerande italienska äldre damerna jag delade bord med — som adopterade mig för att jag lyft upp deras väskor på hatthyllan och tillrättavisat en tysk turist som envisades med att sätta sig på den ena damens tredje matsäckspåse — satt det vid vårt bord även en ung italiensk kvinna som försökte sig på att representera “goth-stilen”.

Italienare kan många saker. De kan verkligen mat, samtal om mat, filosofier om mat och en hel del om boktryckarkonst, de kan väva utsökta kostymtyger och generellt skickliga inom design.

Men “goth” och “punk” funkar inte. Det svarta färgade håret är lite för svart och perfekt. Nitarna i jackan är stokastiskt utplacerade med samma precision som Agfa:s bästa fotosättare gjorde under det sena åttiotalets landvinngar med stokastiska raster. Allt med henne är lite för snyggt och tillrättalagt för att kunna ärligt klassas som “goth”. Eller “Goth Lolita” som jag tror att det korrekta termen i just detta fall.

Det är lite som om Milanos bästa kläddesigners sagt: “Vi kör lite ‘gothigt’ i år. Allora!”. Som person är hon alldeles lika förtjusande som mina damer på andra sidan bordet, och jag får en inblick i hur unga italienare använder Snapchat. De skickar… matbilder. Under de tre timmarna som resan från La Spezia till Milano pågick fick hon mer än 30 snaps varav minst tjugo handlade om mat som åts, mat som inhandlats, mat som höll på att tillagats och mat som skulle ätas. Alla mina fördomar om italienare bekräftades, och jag lovade mig själv att ta upp detta som exempel nästa gång någon påstår att det finns en skiljelinje mellan att leva på nätet eller IRL. Kulturellt är de identiska. I Italien.

Två bord ner, på motsatta sidan, satt ett mycket förälskat par i tjugoårsåldern. De var verkligen kärleksfulla mot varandra, lite på det där klumpiga, vantavalna sättet som många av oss minns från tonåren. De försökte behärska sig för att inte bli ett spetakel på tåget, samtidigt som de inte riktigt kunde låta bli att ständigt bibehålla den fysiska kontakten. De var mycket vackra, både som individuella varelser och som ett par. Och de utstrålade kärlek och åtrå på ett sätt som precis var ok för att ingen skulle kunna ta anstöt samtidigt som det var uppenbart för alla i hela tågsättet vad som pågick.

Och vi var flera, som i smyg, tittade på dem. Vissa av oss med mer livserfarenhet såg på dem med en sorts ömsint glädje och förhoppning, några andra med en fascination inför livets antropologiska mirakel där det bara var Sir David Attenborough’s speakerröst som saknades. När de väl somnade vilande kind mot kind var stämningen i vagnen lite som när man ser surikaterna somna och falla över på sidan.

Väl framme i Milano möttes jag och Ben på en av stationens uteserveringar och drack några Aperol Spritzers innan hemfärden till La Spezia. Och resan tillbaka blev lika fascinerade, dels för att jag hade fixat en alldeles för stor matsäck, dels för hur vi gemensamt engagerade oss i våra resgrannar. Det finns en ung italiensk kvinna vid namn Fredrica som numera är mer än välbekant med Fredrika Bremer och hennes gärning.

Efter vin, mat, samtal som var mer eller mindre diskreta om fordom äventyr och mängden låneord i engelskan från vikingarna och romarriket kom vi lyckligt fram till La Spezia och hittade det rum vi bokat. Vi checkade in, packade ur och skulle just kasta oss ut i natten när Ben plockade fram en förpackning med Jägermeister miniflaskor. Det var givetvis ett rekvisit för utgång att man tog en Jäger.

Jag log, tog emot flaskan, och svepte den med en snäll känsla av att åttiotalet var på besök. Och våra samtal i natten handlade till stor del om ung kärlek och dess löfte om en bättre värld.

Plus en massa skvaller.

Jag började denna resa med att uppenbara mig som döden för en ung och en äldre polis på den tyska landsbygden. Idag har jag mött min framtid. Och det var en bra upplevelse. Jag har många problem. Nästan alla är kopplade till mig själv. Omvärlden visar sig, nästan alltid, vara en positiv drivkraft. Jag vaknar varje morgon efter en natt god sömn, med snälla — om än ekivoka drömmar — till en kamp med mitt vakna jag om varför jag ska stiga upp och ta strid med ännu en dag.

Många morgnar hinner jag scanna igenom nyhetsflödet, e-posten och mina meddelanden innan jag reser mig ur sängen. Och vissa morgnar är det särskilt svårt att motivera sig. För att lösa detta bygger jag system. Att ta ett morgondopp på Scaniabadet varje morgon jag vaknar i Malmö är en del i en systematik som gör att jag övervinner alla de krafter i mig själv som gör att jag vill ge upp. När min fot och knä var hela kunde jag springa varje dag. Stabilitet. Ordning. En ordning som ger mig frihet att tänka. En frihet att tänka på stort och smått, att tänka fritt.

I Italien är det en morgonkaffe på lokal som är tricket. Allt kan vänta tills efter kaffet. Idag vaknade jag på ett osannolikt hotellkomplex utanför La Spezia. Hotellet var fullt av cykel-hipsters som alla betraktade mig som deras skyddsling. För att kompensera för att de inte hade lyckats styra upp mina inköp på den lokala affären, där jag lyckligt köpt ful-prosecco att blanda med min Aperol och vansinnigt goda tilltugg, fick jag inte beställa kaffet själv. Nähä, djävla mähän — jag har järnkoll på att beställa morgonkaffe och vet precis vad som gäller i Italien. Mjölk i kaffet på morgonen — aldrig efter, en man av min typ beställer cappuccino, caffé latte, latte macchiato. Eller i specialfall en caffè corretto. Inget annat. Allt annat är Starbucksvansinne.

Men de var övertygade om att jag inte skulle klara av det. Så vad jag än försökte kraxa fram så kom det kontraorder. Jag är är fruktansvärt tolerant, men män som ifrågasätter mina kaffebeställningar som är iklädda åtsittande Lycra, åtsittande till den mildra grad att man kan tolka deras religiösa kulturella härkomst, är avtändande. Och den här vadderade kudden i baken på cykelbyxorna — är inte det den mest tvetydiga utstyrseln någonsin? Jag har så tajta kläder som möjligt, men vill ändå ha en blöja på rumpan? Det finns säkert en fetisch för cykelkläder, men jag är inte road.

Jag fick iallafall mitt morgonkaffe, om än med förmaningar, och återgick till att läsa mina morgontvång och glädjeämnen. Funderade ett tag på att avbryta semestern för att hinna hem till Göteborg den 30:e, finns en demo där som verkligen skulle kunna behöva mig på mitt värsta humör. Men, i enlighet med min plan att det kommer ändå bli värre när det gäller att bekämpa nazismen i uniform (NMR) och kostym (SD) efter valet så beslutade jag att ladda batterierna med att fullfölja hela semestern.

Utcheckad och klar körde jag först in till La Spezia. Och sedan körde jag längs med kusten till Riomaggiore, Manarola, Monterosa, Varnazza och Levanto. Och eftersom Flamman tycker att jag blivit sappy tänker jag inte ens försöka berätta om hur vackert det var. Säger bara, vägplanerarnas ”death-by-view” ledde till 14 incidenter. Har utvecklat en helt ny teknik, för jag har hittat en systematik i deras ondska. De gillar vänstersvängar. Så jag blundar med vänsterögat varje gång jag kör över ett krön eller ur en tunnel. Varför vänstersvängar? Jo, man kör omedvetet åt det håll man tittar. Så om man ser något fantastiskt till vänster så kör man omedvetet åt vänster. In i den mötande vägbanan så att säga.

I en sällsynt p-ficka länga vägen, strax ovanför Manarola så möte jag en tysk motorcyklist om skällde på sin fru som åkte bakpå. Hon skrek ”Wunderbar!” för ofta. Till saken hör att det är extremt smala vägar, bråddjupt överallt och taskig beläggning på vägen. Plus en massa italienare som bor där och som är intill döden trötta på alla som chockkör på vyerna. De kör ”inspirerat”. Jag kan relatera till detta, i tjugo år bodde jag i en badort — Vejbystrand — och man lär sig hata baddjävlarna intensivt.

Till slut körde jag till Levanto. Levanto har en speciell plats i mitt hjärta, jag reste dit för många år sedan med min familj. Och vi hade en fantastisk upplevelse där. Och det var precis lika fantastiskt idag. Jag besökte de olika boendena som jag kände till och fick dessutom hjälp av den lokale Piaggiomeken att spänna fast min vindruta lite bättre. Jag hann även besöka ett hus som jag skapade en fiktiv romankaraktär åt, Nikolaj Illit Semionov, för länge sedan (Nikke Lindqvist överlevde dramat i utkastet.).

När jag sitter på Bar Nadia i Levanto och betraktar alla som surfar på de enorma vågorna finner jag en särskild glädje åt det möte som skedde några timmar innan. Jag stannade vid ett rödljus i La Spezia, på en sträcka med flera trafikljus innan gatan omvandlas till vägen mot Cinque Terra. Vi är ett par skotrar och motorcyklar, och jag fastnar för en Yamaha TDM som körs av en man som är betydligt äldre än mig. Han är minst 70. Och på bönpallen sitter hans, vad jag förmodar, fru. Hon är jämngammal. De har vanliga kläder, men väl några lätta packväskor och en tankväska. Vid tredje stoppet, rödlyset, ropar mannen: ”Suede?”. Och han förklarar med en gest som pekar på sitt ekipage och säger: ”Francais!”. Jag svarar: ”Qui!”. Han replikerar med en min, förklarar för sin fru att jag kört från Sverige och han fortsätter med ”Pas mal!”. Och jag replikerar: ”Bien sûr!” och ”Bon voyage!”. Och för en sekund, en evig tid när det verkligen gäller, så ser jag min framtid i hans ögon som något möjligt, något faktiskt, något möjligt. Det fanns något särskilt trösterikt i att se detta par blåsa iväg — för han körde givetvis som ett jehu — jag kan sikta mot detta. Att se en framtid där jag får göra det jag älskar mest, att göra det med någon som hakar på och som förstår de unika ögonblicken som är förunnat de som har modet att betrakta tillvaron.

När jag byter bar i Levanto blir jag full i fan. Det var egentligen inte meningen, men om ni hör något om kravaller och manifestationer från Ligurien den närmsta tiden så är det mitt fel. Skotrar och motorcyklar parkerar lite hipp som happ. Men inte i parkeringsfickorna längs strandpromenaden. Men jag orkade inte. Så jag ställde mig mitt i en bilficka. Hela området har gått över till EasyPark och jag råkar händelsevis ha en EasyParkdekal på min Vespas nummerskylt. Och när jag startade appen så fungerade det! Så jag betalade glatt och fick nog minst tjugo lokalbor att smälla en säkring. För byn Levanto lever till stor del på dessa parkeringsavgifter, p-vakterna springer där hela tiden. Men ingen italienare skulle någonsin vara så dum att de ställde en skoter i en betalficka. Eller skulle iallafall aldrig tänka sig att betala. Men när p-vakterna kom och skulle ha synpunkter på min parkering så kom de av sig. När de slog mitt regnummer i sin p-vaktsapp så syntes det tydligt att jag betalt. Unheard of. Och sedan började de tjafsa med en annan skoterägare som stod nästan på en p-plats med hänvisning till att jag betalat! Det utbröt en tumultartad diskussion som inbegrepp flera av de få italienska svordomar jag kan. Ren ondska från min sida.

Och subversiv glädje.

Återvände till väg A15 i riktning mot La Spezia från Varano de’ Melegari där jag tillbringat natten. Och nu blev det så där jobbigt vackert igen. Jag är övertygad om att det finns en särskild ruta i italienska dödsattester för turister: ”Death by scenic view.” Man ligger och pressar Vespan till det yttersta i ovanligt skarpa böjar på A15, en motorväg med särskilt argsinta metallräcken (SMC hade flippat ut, de här får vajerräckena i Sverige att se mjuka och mysiga ut) och så kommer man förblir ett hörn eller krön och så utbrister man bara ”Åh!”. I 120 km/h färdas man 33,33 meter per sekund, en tiondels sekunds ”Åh!” innebär att man färdas 3,33 meter närmare avgrunden. Som befinner sig 90 centimeter bort.

Ren djävla trafikfara, all denna skönhet. Och naturen gjorde allt den kunde för att distrahera. Passerade vettlöst vackra floder, med flodbäddar av vita mjukrundade stenar i prunkande grönskande landskap. Vid en flod stod en vit häger stolt i forsande vatten. Det blev nästan humoristiskt, sa till mig själv att det börjar bli som en bugg i Matrix. Under flera timmar som inringas mitt synfält i alla riktningar av vackra berg som är dimhöljda. Inte ens scenograferna som målade alla bakgrunderna till Borta med vinden hade accepterat det jag såg. ”Vi måste dra ner på skönheten, ingen kommer att tro på dessa vyer”.

Och det är tydligt att vägplanerarna i Italien fattar. De ondskefulla djävlarna. Vart jag än kört på motorväg i Italien hittills har det funnit små parkeringsfickor längs motorvägen. De är märkta med ”SOS” och används ofta av italienare för alla möjliga ändamål. För mig som ”gone native” trafikmässigt och kör på vägrenen så fort bilarna kör långsammare än 90 kilometer i timmen på motorvägen har jag fått lära mig ”Crazy Giuseppe-svängen”, dvs svängen när en italienare utan blinkers kastar sig ur filen för att paniksvänga in i en av dessa talrika parkeringsfickor för att pissa (håller Sverige på att exportera oskicket med det offentliga pissandet?).

Längs med A15:s vackraste avsnitt finns… inga av dessa parkeringsfickor. Så jag kan inte stanna och fotografera.

Med risk för liv och lem tog jag några bilder medan jag körde, bara som att ha som bevis när jag kulna vinterkvällar ska berätta historier om vackra resor för mina vänner.

I övrigt så har jag fått fler förstulna leenden från män i min ålder idag. Vid två tankningar har män i min egen ålder stått och tittat drömskt på min Vespa och dess främmande registreringsskyltar. Den ena mannen erkände att han länge velat resa långt med en Vespa, den andra visade bara tummen upp när jag kom ut från min kaffe. För övrigt har jag äntligen löst hela ”Varifrån jag kommer-frågan” nu. Istället för att säga: ”Sweden” eller varianter på ”Suecia” så säger jag kort och gott: ”Malmö. Zlatan Ibrahimovic’s hometown.”. Funkar asbra i Italien. Alla fattar direkt. Och tilltalar farbror Morris med vederbörlig respekt.

Det är en märklig förbannelse i mitt liv, jag gillar inte fotbollens attityder (mesproppar som filmar, kolla de som tävlar i roadracing istället. Där viker ingen ner sig, oavsett ålder eller kön. I fotboll är iallafall tjejerna hårdast, killarna suger. Är fortfarande hemligt förälskad i Lotta Schelin.). Men jag har haft enorm glädje av Henkes och Zlatans framgångar. Ett av de största projekten jag jobbat med hade kodnamn ”Henke” för att Thorbjörn Larsson tyckte att det var roligt att vi diskuterade projektet på en Scottish pub och det ledde i sin tur till en oförglömlig helkväll med Celtic-supportrar som vägrade låta mig betala för mina öl. Och nu löser Zlatan mina eviga geografiska lokaliseringsfrågor.

Utöver sköna vyer så rymmer A15 mot LA Spezia flera tvära kurvor i motorvägsfart, både innan, efter och i tunnlar. Det värmer en gubbasjäls manliga fåfänga att störta iväg på en 278 kubiks-Piaggio Vespa så att man drar om andra fordon…

Under resan kör jag förbi vänners lägenhet i en liten bergsby. Tömmer brevlådan och överväger att utnyttja erbjudandet att stanna över natten. Men havet lockar och jag bestämmer mig att köra vidare till ett mer strandnära boende. Kör på små, små bergsvägar upp och ner för bergen och hamnar i det där ljuvliga ögonblicket när man plötsligt ser Medelhavets turkosgröna vatten slå igen genom i dalgången. Här kan jag åtminstone stanna och ta bildbevis. För det är snarare det mitt fotograferande handlar om. Det jag ser är otroligt. Om jag bara berättar det kommer ingen att tro mig. Jag dokumenterar för att kunna bevisa mina påståenden, själv kommer bilderna aldrig kunna ge rättvisa år upplevelsen. Men de är fantastiska nog för att kunna övertyga de som tror att jag ”tar i”.

Rullar in i La Spezia. Söker boende via mobilen. Hittar billigt boende utanför staden. Åker dit. Skrattar hysteriskt, lyckats boka in mig i ett ”hälsosamt eko-boende med minst 50 cyklister på besök”. Kör till havet och badar. Nu på andra sidan av den italienska ”stöveln”. Efter badet svänger jag förbi den lokala Coop:en för att handla Aperol, Prosecco och tilltugg.

Inser strax att italienare är de faktiska ur-hipsterna. Låt mig förklara: Jag är New York-bo, jag är född på Manhattan, på Mount Sinai hospital på East 101th Street. Jag har koll på de företeelser, på gott och ont, som staden skapar. Redan på 80-talet varnade min biologiske pappas chef (min pappa jobbade på en fastighetsmäklare) mig för Donald Trump. ”He’s an asshole, and never do business with him.” Och jag minns när hipster-eran startade på Brooklyn, de små irriterande liven.

Men när jag står vi delikatessdisken i den lokala affären är det uppenbart. Italienarna är ur-hipsters. Redan de romerska legionärena hade synpunkter som: ”Oljan ska vara från X (hembyn) och vara handpressad av en bondmora från trakten.”. Jag står och balanserar en flaska Aperol, en flaska Prosecco, lite nötter, lite kallskuret och ska beställa lite oliver. Allt vad en glad kille behöver för att orka skriva om sin dag. Nähä, då kommenterar cykelgänget som upptar hela butiken att jag köpt fel kallskuret, fel Prosecco (Men det är den som kostar 3,99€ försöker jag — jag ska hälla den i Aperolen…), och absolut fel oliver. Och de har lycra på sig. Cykelbyxor.

Det finns ingen hejd på hur viktigt att man köper från rätt lokalitet, med rätt metod och vid rätt tillfälle. Och de har alla skägg. Efter en ren kravallsituation vid delikatessdisken fångar den uttråkade expediten min blick, jag nickar och hon stuvar resolut ner allt jag pekat på i en påse. Jag säger tack och småspringer med dåligt knä till kassan. Diskussionen om oliverna fortsatte fortfarande när jag gick ur butiken.

Körde tillbaka till hotellet och låser in mig på min balkong i solskenet med Aperol, ful-prosecco och en hel påse med godsaker. Hör gänget från affären när kommer fram till hotellet, ljudligt diskuterande under min balkong. Dricker mer — och våndas över hur jag ska sammanfatta dagen.

Hipsters. Italienare är ur-hipsters.

Vaknade utvilad och glad. Packade ihop mina tillhörigheter och checkade ut. Väl på hotellets kombinerade entré och terass inser jag att det regnar. Det är varmt och det regnar. Efter en stunds funderande packar jag upp regnstället ur min dry-bag och försöker slinka in i det så graciöst som möjligt. Det var länge sedan jag kunde ”slinka in” i klädesplagg och även om jag hade varit i toppform så finns det en naturlag om hur skor fastnar i regnställsbyxben för att skapa maximal obalans. Så graciöst blev det inte.

Väl påklädd med ett väderbeständigt ytterhölje lastar jag Vespan och rullar iväg. Regnet är varmt. Stora mjuka fina droppar av tempererat vatten faller från himmeln. Den långa långa gatan längs stranden är nästan folktom men full av fordon. Efter några snabba passager, med hjälp av mina nyvunna kunskaper i ”italian-vespa-charge-style” upptäcker jag att även om min Vespa har traction control så är de vita heldragna linjerna i gatan hala som fan. Får pratisk nytta av mina kunskaper från Varg-Olles sladdskola i augusti. Sänker tempot lite och stannar mittemot en lokalbuss.

De som följt mina bisarra inlägg på Facebook har vid ett flertal tillfällen fått sig till livs om hur mina kontaktlinser förändrat mitt liv. För dig som inte läst detta kan man kortfattat säga att jag är närsynt utan linser och glasögon vilket leder till att alla är vackra i min värld samt att jag har lite dålig koll på omgivningen — särskilt vad gäller nyanser i blick eller mimik. För att lösa detta har jag alltid nickat glatt och/eller hälsat på alla i min omgivning för att inte verka oartig. Sedan i sommar har jag skaffat linser. Med linserna i ser jag folk direkt i ögonen och lyckas numera mucka gräl eller attrahera vackra män i min egen ålder utan att egentligen ha detta som avsikt. Jag tittar alltså folk lite för länge direkt i ögonen. När jag har linser i.

När jag tittar upp i bussen ser jag varför gatorna i Rimini är tomma. Alla har pressat sig in i lokalbussarna för att undkomma regnet. Det ser ut som en karikatyr eller ett studentupptåg. En man i min egen ålder sitter pressad mot fönstret med vad som förmodligen är hans fru i knäet. Han har gnuggat bort imman på fönstret för att kunna se ut. Och han tittar drömmande på min Vespa, och efter några sekunder möts våra blickar. Jag skrattar, och han gör en ögonrörelse som tydligt uttrycker motsvarigheten till att slå ut med armarna, rycka på axlarna och säga: ”Va fan? Vad ska jag göra?”. Jag gapskrattar, slår ut med mina armar och signalerar: ”Jag förstår, bror — ditt lidande är mitt.”. Hans förstulna leende är obetalbart. Min yviga rörelse får flera busspassagerare att titta mot mig. Jag gapskrattar fortfarande, och med hela den reklamfilmsestetik frihet som brukar beskrivas vrider jag på gasen och drar iväg mot nya djärva mål. Med deras längtansfulla blickar som svallvågor från mina däck.

Regnet är fortfarande varmt och mjuk. Kör från Rimini till Misanobanan längs småvägarna. Och som det doftar. Varenda kåk har en köksträdgård, och regnet slår till och släpper lös dofter av basilika, rosmarin och andra kryddor. Nyplöjd jord med varmt regn ger en särskild doft, precis som solvarm asfalt.

Väl framme vid Misano är det, jämfört med Motorland Aragon ganska kaotiskt. Jag parkerar och går in lagom till Moto2. Det är knökfullt på Prata 1 och ohyggligt lerigt. Efter ett tag går jag bort till Prata 2 och får en hygglig plats tillsammans med några australiensare. Vi ägnar en stor del av tiden att häckla en stackars britt (som är kompis med australiensarna) för vädret. När väl MotoGP:et börjar fattar jag ett beslut. Det är för blött, för trångt och lite för segt att stanna kvar. Jag har varit där tillräcklig länge för att uppleva den unika stämning som finns på ett MotoGP, men känner ändå att det finns ett subliminalt budskap i hela tillställningen om att ”doktorn” saknas (Valentino Rossi, som bröt benet veckan innan). Min tanke är, jag kör nu — kommer iväg innan alla börja gå och köerna blir vanvettiga. Så jag lämnar mitt älskade MotoGP efter nio varv. Väl uppe på motorvägen på bara några minuter känns beslutet märkligt rätt. Att stanna i leran och regnet hade handlat mer om en princip än om upplevelsen.

Jag kör så fort jag kan mot Parma. Jag har en memorerad lista som jag nynnar till en Beach Boys-låt: ”Bologna, Modena, sväng vänster efter Parma.”. Det blidas köer och rena stillestånd hela tiden. Men likt mina italienska vänner susar jag mellan filerna och längs vägrenen och lyckas hålla bra fart trots att trafiken står stilla. I höjd med Parma öppnar sig skyarna helt och det står minst 4 cm vatten på motorvägen. Allt är blött, nästintill omöjligt att se och svårt att köra. I av och påfarter sänker jag hastigheten till krypfart, på rakorna har jag bättre fart än bilarna. Men det är inte kallt. Snarare svettigt även om jag bara har t-shirt och jeans under regnstället.

Till slut når jag motorvägsavfarten till nattens övernattning. Ett litet ”landsortslyxhotell/retreat-lantboende” en timme från min egentliga destination. Lyckas yra runt i tjugo minuter utan att hitta rätt. Att det sedan fanns stora flaggor och skyltar längs vägen hade jag helt missat. Jag var så fokuserad att läsa gatuskyltar att jag inte såg hotellets reklam.

Ställer Vespan utanför dörren och klafsar fram till receptionen. Säger ”Packer” medan jag droppar och skapar en pöl på golvet. Receptionisten tittar up, tittar på mig, ser Vespan utanför, tittar på mig, tittar på bokningen, tittar på mig, tittar på Vespan. Tittar ånyo på mig och frågar på engelska: ”Har du kört hit från Sverige på den där? I regnet?”. Jag svarar: ”Nej, jag kommer precis från Misano. Dit körde jag från Sverige. På Vespan.”.

Receptionisten gapskrattade.

Ryssar. Det finns inga värre grannar. Det finns endast två sätt att hantera dem, fly eller bli omfamnad. Och det finns massor av ryssar i Rimini. Eller det är ett otydligt sätt att utrycka sig. Under mina resor de senaste tio åren har det blivit allt tydligare att det finns en rysk medelklass som med glädje reser till jordens alla hörn. Åren efter Sovjetunionens fall var det bara före detta apparatchiks eller gangsters (eller kombinationer av dessa) som reste runt i världen. Jag tror att dagens ryssresande inte längre bygger på någon form av ”nyvunnen” frihet, utan snarare på en uppriktig resglädje.

Men ur ett kosmopolitiskt perspektiv, de är verkligen lantisar. Så om man hamnar på ett etablissemang med ryssar gäller det att antingen byta ställe eller ge efter och sätta sig hos dem. Förra året i Alicante hamnade jag i slang med ett gäng ryska gangsters, vilket i och för sig blev en bra historia, men min kropp våndas fortfarande över förgiftningsgraden. Kvällen inbegrep samma hjärtliga och klumpiga försök till internationellt syskonskap — men jag slapp starkspriten denna gång. För övrigt ett nytt partytrick, be ryssar beställa Aperol Spritzer. Lika roligt varje gång.

Efter en lång kväll, och jag var ändå lite trött efter resan, gick jag till sängs salongsberusad och glad. Litet bra rum på ett litet familjehotell. Billigt och med ett hyggligt läge ett kvarter från havet. Och lyhört. Riktigt lyhört. Vilket blir extremt skojigt efter en stund. Ett par som bor intill har sex. De verkar ha riktigt roligt, det finns definitivt ett ömsesidigt samtycke och de ägnar massor av tid och kraft att bekräfta varandra. Så vitt jag kan bedöma, har de bra sex och ljudmässigt utstrålar de en högljudd glädje över livet. Och jag vill bara påpeka att jag inte finner detta störande, på något plan måste jag nog erkänna att det lät inspirerande. Men min rumsgranne på andra sidan, det vill säga mitt rum ligger mittemellan, stör sig oerhört. Och bankar förtvivlat på min vägg. Min ledsna rumsgranne tror att det är i mitt rum det pågår fysiska aktiviteter. Mina glada rumsgrannar hör inte ett skit från den ledsna rumsgrannen (de har alldeles för mycket på gång!).

Efter en stund blir min ledsna rumsgrannes bankande mer och mer uppgivet, för att avta ungefär samtidigt som mina glada grannar avrundar sin älskog med högljutt bedyra sin kärlek till varandra och går och duschar. Tillsammans. Med tanke på hur liten min duschkabin är fastnar jag i långa funderingar om hur smala de måste vara. Men somnade som alltid gott och drömde inspirerade drömmar.

Stiger upp, sträcker på mig, sneglar på mina rumsgrannars dörrar, flinar och går ner till frukosten. Sa jag, litet familjehotell? Jodå! Frukostmatsal som på forna tiders pensionat. Med rumsnummer på borden! Jag spanade snabbt in vilket som var ”ledsen rumsgrannes bord” och vilket som var ”glada rumsgrannars bord”. Ingen hade kommit ner än. Jag åt frukost långsamt, läste massor på min telefon och väntade otåligt på att få se om jag kunde avgöra vem som var vem av de som kom in i matsalen.

Jag misslyckades kapitalt. De ena paret efter det andra som skulle kunna tänkas vara min atletiska rumsgrannar sätter sig vid andra bord. Till slut sätter sig en person vid det ”ledsna” bordet. Det blir lite ledsamt, för personen utstrålar en aura av ledsamhet. Väl i funderingar om detta missar jag ett en man satt sig vid det ”glada” bordet. Han såg verkligen inte ut som jag föreställde mig. Han är äldre. Kanske inte äldre än mig, men väl över femtio. Och har en framtoning som absolut inte stämmer med den visualisering av hans ljudmönster som min fantasi skapat. Och har världens omständigaste rutin med sina rostade brödskivor. Han hinner äta två rostingar innan hans partner kommer ner. Hon är vacker, men vacker på det där sättet som farmödrar i reklamfilmer ser ut. Inte som Xenia, tigrinnan som gjorde volter i sänghalmen igår. Jag kommer på mig själv med att stirra med öppen mun, och rycker till så att jag spiller halva min fjärde Americano på bordet. Och rodnar.

Går ut från frukostmatsalen med ruckad världsbild och går och badar. Tillbringar några timmar på stranden, mestadels gående i vattenbrynet och tittar på de som passerar revy. Ett ämne att återkomma till en annan dag.

Väl färdigbadad hämtar jag Vespan och kör lite planlöst längs ”strandvägen”. Efter ett tag använder jag Dirk Gentley’s holistiska navigeringsteknik — det vill säga jag följer efter någon som verkar veta vart de ska. Jag hakar således på andra Vespor som är ute och kör för att ställa om min trafikattityd till ”italiensk”. Italiensk trafik är lite som fysiskt intensiv sex, det handlar mycket om överdriven attityd och vild glädje och gränslös tolkning av regler. Som när man halkar ur av misstag och fumlar. Det går att skratta åt det. Och skrika lite.

Det är vansinnigt roligt att köra, lätt riskabelt och jag får en ny förebild att förhålla mig till i framtiden. En man i min ålder, välklädd i mörk kostym och handsydd slips kör med en dödsföraktande stil genom hela staden. Vi fastnar i en lång kö och han kör tvärs över i den mötande körbanan, korsar dubbeldragna linjer, och bara gasar. Vi kör i över sextio förbi 500 meters trafikstockning och sveper som en jaktplansrote precis in före en refug och en polisbil som försöker reda ut själva orsaken till trafikstockningen. Min förebilds axelryckning var episk när polisen tittade upp. Och jag gasade efter på ren reflex. Några kvarter senare svänger han in på ett område som ser ut som en arbetsplats och jag kör vidare för att hitta någon ny att följa.

Följde därefter en ung stilig kvinna vars absoluta självklarhet i trafiken var mästerlig. Hon tog sats och körde mellan bilar med marginaler som påminde om MotoGP. Jag kunde inte följa med i hennes tempo mer än i någon kilometer och började försöka hitta till Misanobanan. Därefter tillbaka till hotellet för att parkera och ta en liten siesta. 27 grader i solen, bad & Vespa tröttar.

Väl efter siestan har jag tillbringat kvällen på samma bar som med ryssarna igår och bara tittar på folk. Någonstans innerst inne är det nog min absoluta favoritsysselsättning. Vilsamt, spännande och märkligt.

Och det där med generaliseringar om ryssar. Jag har förtjänat den rätten. Lovar.